Miljonprogrammet
Det finns hopp för Sverige. Vettiga människor flyttar från storstäderna tillbaka till landsbygden. Med andra ord ett sorts bakvänt miljonprogram där människor kräver tillbaka sitt liv från moderniteten.
Jag talar inte om de som flyttar till den storstadsnära landsbygden på bekvämt pendlingsavstånd till jobbet. Inte om dem som vill ha en lagom stor gräsmatta att klippa och mindre etnisk diversifierad skola till ungarna.
Jag avser människor som kör den tuffa attityden. Som med förakt ser på politikernas satsningar att bygga fabriker som tillverkar batterier till elbilar.
Det är dessa människor som är vår tids hjältar.
Två vakna kommunalanställda i Sollefteå driver en Facebook-grupp som handlar om ödehusen i kommunen. Man kontaktar ägarna och frågar om de vill sälja eller hyra ut. Det är ett bra initiativ även om frågan givetvis kan vara känslig för dem det berör.
Man definierar ödehus som att ingen aktivt bor eller är mantalsskriven i byggnaderna. Att de bara står och förfaller gör ingen glad. Bättre att det blir liv i husen.
Man sluter sig samman i grupper och testar om det är möjligt att leva på det man själv kan producera. Vilket givetvis är helt utmärkt. Fler borde försöka att förlita sig minimalt, helst inte alls, på industriproducerat dravel. Tänk vad snopna matjättarna ska bli när det visar sig att folk inte har behov av mat från andra sidan jordklotet. Eller när de ”sociala” mediejättarnas aktier störtdyker för att folk talar med varandra IRL om väsentligheter, istället för över internätet om rena rama dumheter.
Vet-Bästpolitikerna i Stockholm och alla oväsentliga myndigheter som dagligen och stundligen lägger sig i våra liv skulle till stora delar bli helt onödiga när folk gör sig fria i vardagen från deras dumheter.
En sådan enkel sak som att människor inte tvunget lönearbetar innebär ett paradigmskifte i vårt förment utvecklade samhälle. Detta trots att konceptet att arbeta och få pengar för det som man sedan köper grejer för nog får ses som ett ganska sent påfund i mänsklighetens historia.
Ingen lön innebär att man inte kan betala skatt, ingen skatt betyder att staten inte kan avlöna alla sina byråkrater eller transferera pengar till allsköns dumheter. Vilket, i sin tur, innebär himmelriket för oss mer frihetliga typer.
Tänk bara vad det skulle innebära om mamman och pappan tillbringade större delen av tiden hemma istället för på ett anonymt kontor eller i en fabrik. Då är plötsligt inte hemundervisning av barnen, generationsboenden och en levande landsbygd långt borta från städernas mördande tristess en omöjlighet längre.
Givetvis kommer vänstern börja motsätta sig projektet på alla upptänkliga sätt.
Vi kommer få veta att det är en kvinnofälla. Att utsatta barn kommer fara illa. Att det är osolidariskt och urholkar skattebasen. Att landsbygden är till för att sätta upp vindkraftverk i. Att inte alla har råd. Och Så Vidare.
Att socialister per definition motsätter sig projekt som värnar den personliga friheten är emellertid inget nytt. Det går som en röd tråd genom deras historia att folk ska sättas i kollektivjordbruk, tvingas in i fabriker där deras rättigheter ska tillvaratas av tvångsanslutningar till fackförbund och tankarna kontrolleras av propaganda som finansieras av medborgarnas skattepengar.
I Sverige har man bara förfinat projektet och fått medborgarna att tro de är fria eftersom man har rätt att konsumera relativt fritt.
Det är det som frifräsarna där ute på landsbygden insett. Dessutom, vilket är den logiska slutledningen därav, att riktig frihet betyder att man så långt möjligt gör sig oberoende från stat och konsumtionstvång. Att man bestämmer själv helt enkelt. Att man lägger ner energi på att frigöra sig från modernitetens tvång.
Lyckan består inte i en opersonlig bostadsrätt med öppen planlösning och ett årskort på gymmet som löneförmån. Lycka är något djupare och mer fundamentalt, som att producera något som grannen anser vitalt och värt att idka byteshandel för!
Eller som jag föredrar att se det. Lyckan består i att skippa en stor del av det vi kallar för modernt!
