Man kan fundera…

Man kan fundera... 1

Man kan fundera över en ökning på 72 procent och siffrorna 130 stycken, närmare 100 000 personer och 83,24 miljoner.

83,24 miljoner invånare räknar man med att Tyskland bestod av 2020. En hemsk massa surkål måste det ha gått åt att mätta denna mängd hornblåsare.
Enligt officiella siffror har närmare 100 000 tyskar dött i den förevarande dödsmördarpandemin.

I snitt 130 tyskar dör nu varje dygn av av virusets härjningar. Det skall enligt samma uppgifter vara en ökning med 72 procent.

Enkel huvudräkning ger då vid handen att det förut bör ha dött cirka 75 tyskar per dygn. En ökning med 72 procent blir 129 dödsfall per dygn. Om antalet dödsfall förut var 76 per dygn hamnar vi på 130,72 döda om dagen.
Vi får hålla det som troligt att det är omöjligt att endast dö till drygt 2/3 även om man är tysk!

Vi kan runda av närmare 100 000 till 100 000 jämt. Svensk som jag är knusslar jag inte med siffror. Om vi dividerar det med 83,24 miljoner och avrundar till lämplig decimal blir siffran 0,0012. Eftersom vi önskar en siffra i procent multipliceras med 100.
Resultatet är 0,12 procent.

Självklart är det så att närmare 100 000 döda låter bättre än 0,12 procent döda.
En ökning på 72 procent låter också mycket allvarligare än att 54 eller 55 personer fler dör per dygn.
Självklart är 72 procent mycket mer än 0,12 procent. Den gör sig bättre både i tryck och talspråk.

Givetvis kan man fundera över varför nyhetsmedia aldrig nämner folkmängden i samband med antalet döda. Är det månne så att de tror oss om att vara korkade?
Någon som följer rapporteringen i (S)(V)T och (S)R kanske har hört dem nämna folkmängden i rapporteringen? Vänligen hör av er till mig om så är fallet!

I sammanhanget kan vi konstatera att tyskarna rapporterar om drygt 50 000 smittade om dagen. Det låter ju förfärligt!
Åtminstone tills vi kopplar det till de 130 stycken som dör. För att komma upp i 1 procent som dör borde drygt 500 stycken dö varje dag!

Givetvis kängar man till de som inte valt att vaccinera sig: “– Vad vi främst upplever är en pandemi av ovaccinerade, sa Tysklands hälsominister Jens Spahn tidigare i veckan.” (SVD 12/11).

Vi kan alltså konstatera att de flesta som är ovaccinerade tycks klara sig väldigt bra. Självklart kräver det att man tänker något litet själv för att dra den slutsatsen. Men orimlig är den inte, hittills har nämligen knappt 0,12 procent av befolkningen dött. Det stora flertalet när inga suboptimala vaccin i världen fanns för att hindra dem från att bli “svårt sjuka”, som verkar vara vaccinernas huvudsakliga funktion (oklart dock hur många doser man ska ta för att uppnå detta!).
Dessutom dör det alltså 130 stycken om dagen av 50 000 smittade. Oddsen att överleva till och med som ovaccinerad är alltså överväldigande.

Man kan fundera på om inte Tyskland har en dåligt planerad sjukvård precis som Sverige. Vidare om det kanske är så att välfärdssjukdomar är en bov i dramat.
Kanske till och med om man har några andra motiv för att skrämma folk från vettet. Eller om det bara är så att man vid detta laget målat in sig så kapitalt i ett hörn att det omöjligen går att backa ut från narrativet om dödsmördarpandemin?

En del av det är nog att lite sprickor i moderniteten uppdagats. Det visade sig att vårt koncept fungerade dåligt när det drabbades av störningar. Sjukvården var anorektisk, rörligheten för stor och politikerna på tok för hysteriska.

Sjukvården är på tok för dyr att bygga upp till en godtagbar nivå oavsett om vi talar om Tyskland eller Sverige. Dessutom varken vill eller kan man bekämpa välfärdssjukdomarna som är det egentliga problemet.
Rörligheten vill man behålla, fast med bättre kontroll. Medborgare som lyder ska få röra sig med sina coronapass, vi andra får sitta still.

De hysteriska politikerna som vill ha visioner om allt möjligt, men som saknar kompetens att ta tag i det vardagliga och tråkiga som beredskap och annat mök¹, får vi nog leva med!

Detta och mycket mera kan man fundera över innan det hastas till valurnorna 2022!

  1. Här i betydelsen vardagliga trivialiteter.