Lynchmobb

Lynchmobbar av lintottar drar, rusiga av valsegrar och mjöd, genom svenska städer och byar i akt och mening att göra landet kvitt ”utlänningsproblematiken”.

Finner mobben på någon som bara är en nyans mörkare än grisskär, bär huckle och/eller bryter på det minsta på annat än godkända nationaldialekter göres processen kort!
Kort sagt, Sverige brinner! Denna gången dock icke polisbilar…

Eller så är det en ganska vanlig dag efter valet och folk i allmänhet har gått till jobbet. Så är det nämligen att degen ska in och skatterna betalas. Hjulen måste rulla.
Den enda egentliga avvikelsen är att bidragstagarna som vill respektera valresultatet inte gör det utan så smått, det vill säga intensivt, konspirerar kring den kommande regeringsbildningen.

Den som tar emot mest bidrag av dem alla sitter hemma på Sagerska och hoppas på ett under. Att onsdagsräkningen av sent inkomna förtidsröster och utlandsrösterna mirakulöst ska vända opinionen. Annars lär hon bli den första statsminister i Sverige som går till historien med att inte kunna väljas i allmänna val, bara kuppas in.
Man kan antaga att hon i alla fall lärt sig en sak. Att välja en firma till flyttstädningen som kör med legal arbetskraft.

De som önskar att lynchmobbar drog fram i Sverige är vänstern. Särskilt en mörkhyad artist uttryckte tankar i den riktningen på Twitter.
Anledningen därtill är att vänsterblivna föreställt sig det i sina fantasier och känsloliv. De utgår nämligen från att alla fungerar som de själva, som psykotiska troll.
Vi som befinner oss ute i högermörkret vet att så inte är fallet.

Man kan ha mycket synpunkter på dem som röstar på Sveriges näst största parti. Bland annat att de är erbarmliga och politiskt förvirrade socialister, men särskilt våldsamma är de inte. I huvudsak är de arbetsamma och strävsamma typer, sannolikt är det därför de dras till en rörelse som mest påminner om SocialDemokraterna på 1940- och 1950-talet.
Sin partiledare ser de upp till för att han starkt påminner om mellanchefen på jobbet, en glad kille som kan sätta ner foten när det behövs och gillar kebab-pizza.

Problemet är att vänsterblivenheten har investerat så mycket känslomässigt kapital i att utmåla det för handen varande valresultatet som armageddon att de svårligen kan låta det gå upp i rök bara sådär.
När det inte drar lynchmobbar genom städer och byar kan de helt enkelt inte tro sina ögons vittnesbörd, det blir kortslutning!

Jag vill i sammanhanget påpeka ett par saker.
Valresultatet är inte klart ännu. Även när det är klart och oavsett hur en framtida regering kommer att se ut så måste det av tvång bli kompromisser hela vägen. Inga koncentrationsläger av den typen som S medverkade till under andra världskriget kommer sättas upp i Sverige.
Ej heller kommer något liknande baltutlämningen, som S också deltog i av hjärtans lust, att genomföras. Om inte annat är det i sista hand en oöverkomlig operation rent logistiskt.¹

Regeringen Uffe kommer likt regeringen Magda vara fullt upptagen med att vrida hit och dit på bidragskranarna. Förhoppningsvis kommer de göra ansatser till att räta upp de rättsvårdande myndigheterna och fixa energiförsörjningen också, men vi ska inte hoppas för mycket.

Dessutom utgör SD bara drygt 1/5 av valhenskåren, det stora flertalet alltså skötsamma typer, och av det folket skapar man inte helt lätt brunskjortor annat än i vänsterblivenhetens feberfantasier.

Det vi kan förvänta oss är att hjulen rullar på ungefär som vanligt. Konstigt nog kommer nästan ingen fråga sig varför Sverige inte omedelbart utplånas även om regeringsbildningen drar ut på tiden (precis som den gjorde förra gången).
Vi kommer om fyra år vara lika ordentligt, eller ännu värre, insyltade i samma problematik som idag.

Vänstern kommer fortfarande böla och gapa som idag. Har vi tur kanske några fler lärt sig att alla socialisterna i riksdagen måste kastas ut för att vi ska få styr på verksamheten, det vill säga alla nuvarande sorgliga ursäkter till partier.

Någon lynchmobb finns det således ingen anledning att oroa sig för!

1. Ett första steg mot en vettig återvandringspolitik är att skrota bidragssverige.  Då skapas incitament för att antingen klippa sig och skaffa ett jobb eller dra någon annan stans. Klassiskt liberala partiet kan givetvis inte neka dem som vill att betala andras uppehälle, men vi kan göra det frivilligt genom att inte ta upp skatt under hot om våld.