Lön för Mödan
Ont blod har väckts sedan politiker i Norrtälje har höjt sina löner.¹
Enligt min morgontidning är det till och med frågan om en så kallad ”chockhöjning”. Jag är beredd att hålla med eftersom arvodet till kommunstyrelsens ordförande nu skall vara 60 procent av vad statsminister Uffe skrapar ihop varje månad, inte 60 procent av vad hans ministrar får.
De övriga kommunalrådens arvoden utgår i sin tur från vad ordföranden tjänar.
Enligt uppgifter i pressen skall höjningen då ligga på 27 procent, eller ungefär på vad en lokalvårdare drar ihop före skatt i månadslön.
En betydande ökning med andra ord. Jag undrar osökt om de kommunalråden som satt förra mandatperioden lyckades köra kommunen så gravt i botten att det kommer krävas nästan omänskliga ansträngningar av de nytillträdda för att vända skutan rätt?
Kommunstyrelsens ordförande Bino Drummond (M) skäms tydligen över stormen och vägrar kommentera sin ökning på 23 400 kronor i månaden. Han hänvisar till partikollegan Staffan Tjörnhammar.
Tjörnhammar låter enligt NT undslippa sig följande visdomsord: ”Det är klokt av fullmäktige att välja att uppvärdera politiskt arbete. Vi har sett att det har funnits en brist i arvodet, vilket inte har skapat bra förutsättningar.”
Vad karln alltså står och säger är att verksamheten i kommunens ledning haltat eftersom arvodet varit för lågt.
Han påstår alltså, på fullt allvar, att den inte kommer bli bättre under borgerligt styre på grund av att han och hans allianskolleger har en bättre politik. Den kommer bli bättre för att de får mer betalt!
Om samma logik gäller för de socialdemokratiska statsråd som nu får mellanskillnaden mellan ett uschligt riskdagsarvode och statsrådsbetalningen borde de föra en mycket bättre politik än alla de andra riskdagshennen…
Men vad han mer än något annat påstår, karln, är något som jag misstänkt länge. Nämligen att politiska ideologier, i alla fall de som företräds av landets etablerade partier, inte leder till några positiva förändringar.
Det bör med Tjörnhammars logik vara så att bara man betalar politikerna tillräcklig mycket fattar de bra och rättvisa beslut som leder oss i positiv riktning.
Det är ren och skär socialism med andra ord. Vi måste se till att de som har att vara demokratins ödmjuka tjänare får det lite bättre än röstboskapet och skatteslavarna.
Detta är ett utmärkt tillfälle att redogöra för min syn på arvoderingen av heltidspolitiker. Jag anser att den ska vara precis noll och inga kronor alls.
I det fallet vi alls ska ha heltidspolitiker, vilket får anses vara högst tveksamt i ett klassiskt liberalt samhälle, ska dessa helt enkelt få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Om det nu är så att vi av praktiska skäl ska hålla oss med ett statsöverhuvud av något slag torde den personen vara den enda som skulle vara värd någon form av symbolisk ersättning.
Politiker borde vara det enda jobb som uteslutande ska ses som ett ideologiskt kall. Det bör också behandlas därefter.
Politiker ska man aldrig bli för att tjäna pengar. Om det nu är så att man önskar ekonomisk vinning så får man söka sig någon annan stans för detta.
Vi skattebetalare, både i Norrtälje och annorstädes, är trötta på gnällspikar som vill sko sig på oss.
Om man som första åtgärd när höga kommunala poster tillträds höjer sin egen lön så gör man inte ett dyft för att ”uppvärdera politiskt arbete”.
Tvärtom så spär man bara på ett redan djupt rotat politikerförakt, det begriper nog alla utom höga vederbörande själv!
- Efter denna artikels pressläggning fick syltryggarna i Norrtälje kalla fötter och ändrade sig. Jag publicerar den ändå eftersom resonemanget är av allmänt intresse för att beskriva vilka erbarmliga rötägg till politiker vi har.
