Lokal Lagstiftning

Jag kan inte svara på om folket i Motala önskar att röka sig en holk under fredagsmyset. Inte heller känner jag till om de som bor i Kalix vill köpa sig en starköl i den lokala matvaruaffären.
Men en sak vet jag säkert. Om de ville borde de ha möjligheten att bestämma den saken själv.

Att man borde kunna bestämma själv gäller nästan allt.
Utbildning, det ska kunna gå att styra lokalt utan dekret från överherrar, och damer, i riksdag, regering, departement och myndigheter.
Kultur och idrott är saker Stockholm också kan sluta ha synpunkter på. Kärnkraft är också ett lysande exempel, strandskydd likaså.
Faktum är att det egentligen bara är två saker som behöver styras upp centralt. Nämligen landets yttre och inre säkerhet.
Allt annat borde kunna lokaliseras på en lämpligare lokal nivå.

Fördelen med en sådan tingens ordning är att landet blir mindre centrerat kring huvudstadens, ganska ofta, bisarra idéer om hur en slipsten skall dras.
En sak måste ju faktiskt erkännas. Vi lever i ett väldigt avlångt land där skåningarna står på tröskeln till ett helt annat Europa än vad folket i Norrbotten gör. Till och med klimatet är annorlunda i de två landsändarna. Alltså blir kraven man ställer på tillvaron andra i midnattssolens land än i den skånska myllan.

Vänstern, som vanligen säger sig älska mångfald, håller givetvis inte med.

För det första är vänsterns mångfaldsvurm av ett annorlunda slag än den som vanliga dödliga håller sig med.
Vänsterns mångfald är kommenderad uppifrån och bygger på det faktum att det är synd om alla som inte är svenskar. Svenskar borde tvärtom skämmas för hur bra de har det och därmed dela med sig av överflödet.

För det andra tror vänstern att ett lika utfall är roten till allt gott. Vi som har begåvats med en viss analytisk förmåga konstaterar att det synsättet snarare leder till att alla får det ungefär lika illa.

Ett exempel är regler om strandskydd. Att hela Sverige ska ha samma regelsystem är rent naturvidrigt. I mer glesbefolkade områden bör regelverket kunna vara annorlunda än i tätbefolkade.
Att kärnkraft ska vara omhuldat med ett omöjligt system av förbud omöjliggör en sund utveckling av tekniken. Att statsmakterna ska kunna köra över kommunerna i frågan om vindkraft, för att miljöfascisterna blir helt till sig i trasorna över möllorna, är perverst.

Samtidigt måste vårt land kunna samarbeta med andra länder och värna våra gränser. Ett försvar måste vi också ha i händelse av att någon av våra grannar, eller någon annan, får tuppjuck och anfaller.
En vältränad försvarsmakt kan även beordras att hjälpa till vid civila katastrofer.
Någon form av säkerhetstjänst och underrättelsetjänst behövs också.

En övergripande polisorganisation med spetskompetens verkar vara nödvändig för att mota den kriminella gängverksamheten i grind. I mitt samhälle skall det slås ned hårt på människohandel och annan grov kriminalitet.
Eftersom bidragsmigrationen ska stoppas krävs det bra bevakade gränser.

Lokalt ska man dock välja sina polischefer själva, och kunna avsätta dem som inte löser uppgiften.
Sannolikt, det är i alla fall min förhoppning, kommer man att ha lokalt förankrade vapenlagar. Att det goda folket i Malmö respektive Kalix har olika synpunkter håller jag för självklart.

Återstår då de vänsterblivnas synpunkter. Det är ändå de som har majoriteten i riksdagen. För dem är det givetvis helt uteslutet att betro landets olika delar med självbestämmande.
De är nämligen övertygade om att i princip alla medborgare är som bråkiga barn. Barn som inte vet sitt eget bästa.

Jag däremot, som jobbat i alla olika delar av vårt avlånga rike, har konstaterat att folk huvudsakligen är som folk överallt.
Men förutsättningarna för att framleva livet skiljer sig åt över landet.
Människor i gemen är alltså inte som bångstyriga barn. De ställer däremot olika krav för att livet ska gå ihop.

Alltså kommer jag i riksdagen arbeta hårt för att folk ska kunna bestämma lokalt och självständigt.
Stockholm vet i princip aldrig bäst. Lagstiftningen skall vara lokal!