Livskvalitet

Livskvalitet är ett svårdefinierat begrepp.

Desto lättare är det att säga vad som inte är livskvalitet. En definition av ordet kan alltså vara att peka ut faktorer som försämrar livskvaliteten eller står i rakt motsatt förhållande till god kvalitet. En sådan sak är givetvis EU, det som startade som stål- och kolunionen för att i akt och mening förhindra att fler världskrig startades i Europa.

Problemet med EU är inte handeln mellan länder eller att medborgarna kan röra sig fritt mellan länderna. Problemet med EU är den politiska överbyggnaden och viljan att styra upp våra liv i detalj. Tanken på den totala likriktningen och kontrollen är vad som talar emot projektet.
Vi vill helt enkelt inte tvingas att underkasta oss andras vilja, vi protesterar mot att politiker och byråkrater helt felaktigt tror sig veta bättre än oss medborgare.

Det som vi önskar är i grund och botten frihet att bestämma själv eftersom vi vet att det blir bättre, svårare än så är det inte. Att andra människor inte vill ta ansvaret för sina liv utan istället konsumera sig till döds, protestera mot väder och vind och i allmänhet inte vilja vara äldre än 14 år bör inte ligga oss tll last.

Den allmänna uppfattningen bland dem som är för EU verkar vara att det är helt i sin ordning att avstå från skyldigheten att vara obunden. Man ger bot sitt självbestämmande till andra eftersom det anses mera praktiskt så. Möjligen stämmer det att livet blir enklare eftersom du slipper ansvaret och kan skylla på andra, men frågan är om livskvaliteten blir bättre?
Är det inte egentligen på det viset att livskvaliteten upplevs bättre eftersom du avstår från att behöva fatta en del beslut?

Vari ligger egentligen den genuina och äkta friheten i att som i Sverige behöva underkasta sig, i tur och ordning, kommun, region, stat och EU?
Fyra politiska nivåer med tillhörande byråkrati som bestämmer över oss, har vi inte kommit längre så vill jag påstå att vi inte kommit långt alls. Vi är helt fast i en inlärd hjälplöshet som påstår att frihet inte existerar med mindre än att politiker lagfäster den och byråkrater hanterar den åt oss. Det är inget gott betyg!

Politiker lever på att i grund och botten anse att medborgarna skulle förfalla till barbarer om politikerna inte fanns där för att ställa saker tillrätta. I Sverige har man för säkerhets skull sett till att en viss del av befolkningen verkligen gör det eftersom den andelen är minst sagt integrationsresitent.
Det är dock ingen anledning för resten av oss att ge upp. Vi borde i större utsträckning ta oss en funderare på om det verkligen behövs kommun, region, stat och EU för att styra oss. Vilken är den minsta administrativa nivån som behövs för att ordna med sånt vi inte klarar att fixa själva?

En sak är säker i detta sammanhanget, EU klarade vi oss utan ända fram till 1 januari 1995. Enligt mitt och många andras förmenande klarade vi oss bra och rent intuitivt borde det vara så att EU-nivån är den lämpligaste att kasta över bord först.
Som bekant verkar det inte vara det lättaste att göra. Trots att vi bara tillbringat drygt 29 år i unionen tycks en majoritet av människorna i Sverige anse att vi är organiskt sammanväxta med EU. Tron på att en amputation skulle leda till vår lilla nordliga randstats undergång i eld och rök är stark bland svenskarna.

Eller är det så att EU-förespråkarna likställer livskvalitet med underkastelse. Det kan vara så enkelt att friheten skrämmer dem så till den milda grad att tanken på att slippa alla tramsigheter från Bryssel gör dem tankeförlamade.
Om så är fallet har vi ett digert jobb med att förklara att den äkta livskvaliteten alltid stavas F-R-I-H-E-T!