pseudoLiberalernas Sotdöd
Sotdöd kan ha flera betydelser. Det kan lika väl betyda en naturlig död som en långsam död. Båda är lika tillämpliga på såväl pseudoLiberalerna som MiljöPhascisterna.
För pseudoLiberalerna går det dock lite snabbare att rasa ner i glömskans mörker hos folkopinionen. I SCB:s senaste partisympatiundersökning lyckas partiet skrapa ihop måttliga 2,5 procent av de röstberättigade.
MiljöPhascisterna visste väl vad som komma skulle, nämligen 3,8 procent, och försökte i måndags ganska desperat att flörta med opinionen genom att påstå sig gå till val med parollen Utrota Barnfattigdomen.
Inget plockar väl mer röster i de välsituerade och ångestridna medelklasshemmen innanför Stockholms tullar än löften om att samhällets utsatta skall hjälpas på fötter, med andras pengar. Möjligen med undantag av att landsortskommunerna hårt skall näpsas om de vägrar att förstöra sina oskattbara naturvärden genom att vindkraftverk uppförs därstädes.
L och MP är ju samma andas barn. Båda partierna är förnumstiga och högtravande. De vet alltid bättre och räds inte att tala om det för folk. Sannolikt är ett av kraven för att stiga i partiernas hierarkier att man kan vässa blyertspennor med fisringen.
Vad båda organisationerna missat helt och hållet är att efterfrågan på dylikt kraftigt har sjunkit i takt med att folk skaffar sig egna åsikter på det (fortfarande) relativt fria nätet.
Den intresserade kan konstatera att L har en ganska apart syn på detta med att vara liberal. Man håller sig exempelvis med en rikspolitisk ståndpunkt om Cykling!
Mycket kan man säga om detta, men särskilt liberalt är det inte. Däremot är det en socialistisk syn på liberalism, vilket är en helt annan sak.
MP å andra sidan säger sig älska öppenhet. Under rubriken Demokrati och politik på sin hemsida talar de sig varma för detta faktum. Synd bara att nyheterna där daterar sig 2017 och ännu tidigare.
Efter 2017 har det med andra ord inte hänt något relevant för MP att rapportera om!
Kristdemokraterna med Ebba i spetsen sjunker i mätningen. Partiet är tyvärr skadeskjutet av olyckliga husaffärer och onödiga påhopp rörarande Ebbas klädsel.
I det första fallet kan jag konstatera att slaskmedier storligen kan komma och gotta sig i mina ganska taffliga försök att köpa mig ur hyresrättens kvävande helvete. Är det inte trilskande säljare som blir nervösa när jag, på egen bekostnad, vill besiktiga innan köpet, så är det banker som backar från så kallade lånelöften.
Synpunkter på min klädsel och utseendet kommer de väl också ha. Precis som min numera bortgångna far tenderar jag privat att se ut som en luffare. I arbetet bär jag konsekvent fluga. Håret är idealiskt nog 3 mm långt och nunan pryds av klotrunda glasögon.
Det enda som egentligen är förvånande är att Cekten med Annie Lööf i spetsen fortsätter gå som tåget. Att en knapp tiondel av väljarkåren tycker att de partiet är värt att satsa på låter helt orimligt.
För att kunna reda ut vad det är som lockar folk har jag beslutat att ta en smäll för laget och inlett en prenumeration på deras nyhetsbrev.
Det ska bli intressant att se om man får rabattkuponger till gay-klubbar i Berlin? Kanske är det så att Annie bistår med juridisk rådgivning om polisen plockar in en, hon ska tydligen vara utbildad inom lagvrängningens område?!
Det som är riktigt intressant, och talas lite tyst om i rapporteringen, är att PSU:n ger M+SD+KD 45,8 procent. S+C+V får 46,6 procent av sympatierna. Att räkna med MP och L kan vi givetvis inte göra eftersom de hamnar under riksdagsspärren.
Skillnaden är lika stor som en smygfis i opinionen, det vill säga nästan ingen alls! En enda olycklig skjutning eller våldsamt upplopp kan få det att tippa över.
Givetvis ber både den skandalimmuna Cekten och de maktgalna Socialdemokraterna för att en lämplig miljökatastrof ska inträffa, så att MP kan sitta kvar, på det att man slipper beblanda sig med V.
En enda gemensam önskan finns nog hos alla, såväl riksdagspartier som frihetliga surgubbar som undertecknad. Nämligen att pseudoLiberalerna äntligen ska få dö sotdöden och vandra bort i frid!
Jag och många med mig inom den frihetliga delen av det politiska spektret önskar MiljöPhascisterna samma öde.
