Liberalerna
Alla förstår varför Liberalerna inte utgör ett rimligt alternativ i svensk politik.
De är helt enkelt inte liberala i ordets egentliga betydelse. Bland annat anser de att både EU och Nato är en god idé. Skolan ska präglas av tvång, skattefinansiering och statliga läroplaner. Givetvis ska också marknadsaspekten vara stark i svensk skola, det kan väl tänkas att avdankade riskdagshen och uttjänta ministrar, de som inte kan dumpas i mer internationella sammanhang, annars inte har några lämpliga reträttposter efter avslutad politisk karriär.
Det senaste utspelet är att den svenska kronan, eller ”skvalpvalutan” som vissa liberala ledamöter i EU-parlamentet kallar den, helt enkelt ska förpassas till historien till förmån för euron utan att folket får säga sitt.
Som sagt, särskilt liberalt är det inte i ordets egentliga betydelse. Mest eländig socialism av den allra sämsta sort.
Sant och visst är också att återväxten är bra skral i partiet, ett utmärkt exempel på det är Anton Holmlund, vice ordförande, samhällsbyggnadspolitisk talesperson och arbetsmarknadspolitisk talesperson för Liberala ungdomsförbundet.
Anton är väl i grund och botten som människor är mest, äregirig. Han lyckades få in en debattartikel i Expressen¹ som avhandlade vad han tyckte att vi skulle göra mot Volvo vars ägare, ett gäng råkapitalistiska kineskommunister, gör affärer med Ryssland.
Anton tyckte, föga förvånande, att Volvo gjort sig förtjänt av en bojkott precis som ett visst chokladföretag drabbats av, han delade sin framgång på Twitter.
Jag anmälde givetvis en annan åsikt. I Sverige har vi nämligen inte bara grundlagsfäst yttrandefrihet, att tycka olika ses officiellt som en styrka eftersom det anses tillföra olika perspektiv i debatten.
Först skrev jag (eftersom det rimligtvis inte är Volvos fel att Ryssland bekrigar Ukraina): ”Det borde väl vara så att de som köper bilarna är skyldiga.”²
Det föll inte Anton på läppen så jag fann det för gott att kyla ner hetsigheten något med en förnyad kommentar: ”Jag har en mycket stor förståelse för att du måste positionera dig som en humanitär förkämpe för din fortsatta karriär.
Vad Volvos ägare och andra multinationella stolpskott tar sig för är dock inte svenskars ansvar.”
Efter att ytterligare kommentarer gjorts, fast inte av mig, så fick Anton nog och hasplade ur sig följande: ”Läs artikeln era jävla klappträn.”
Vilket vi alltså har gjort, på längden och tvärsen. Vad Anton missar i sammanhanget är att olika människor kan läsa samma text och komma till olika slutsatser.
Man kan tycka annorlunda och välja att meddela detta. Det får till och med anses vara själva grunden för Twitter att det ligger till så.
För alla utom den allmänna vänsterblivenhet som Anton Holmlund är en del av.
Det är också Liberalernas problem. De är inte i någon mening borgerliga. Det är ett parti fullt med ideologiskt utslätade godhetsonanister, och återväxten på den fronten är god i och med Anton Holmlunds uppstigande på sitt partis himlavalv.
För Liberalerna är det dock illa eftersom partiet inte har någon nisch kvar i det socialistiska Sverige att överleva i. Alla riskdagspartier är nämligen ungefär lika vansinnigt goda och går i bräschen för att bojkotta allt och alla.
Man tävlar i ett dödsrace där godast vinner och då gäller det helt enkelt att utmåla andra som klappträn eller ännu värre.
Därmed inte sagt att jag önskar Anton lycka till. Bete sig som en drummel kan han och framtiden inom en alltmer förstatligat och byråkratiserat Sverige synes för hans typ av enkelspårighet vara god!
- Vilket jag också fått, kraven är med andra ord inte skyhöga. Läs min debattartikel i Expressen här.
- Vilket givetvis är klar provokation mot såväl Anton som svenska Volvo-ägare. De senare har givetvis ingenting med kriget i Ukraina att göra eller vem som har skulden till det, däremot kan de rent allmänt göra ett aktivt val hur de ska konsumera. Volvo Cars hävdar bestämt att de avslutat sina affärer i Ryssland.
