Lättjans Evolution

Mycket kan man anklaga mig för att vara. Men trendkänslig är inte ett karaktärsdrag som utmärker mig särskilt mycket.

Som jag nämnt tidigare, om det nu var här eller annorstädes på nätet, tog det mig flera år att begripa vad padel innebar. Att det var den absolut trendigaste sysselsättning som medelklassen, den med mer pengar och värdegrund än förstånd, kunde ägna sig åt förstod jag.
Men hur jag än spanade ut på Nissan som flyter genom Halmstad såg jag bara envetna kanotister och roddare från de i staden belägna klubbarna som kämpade på. Tills en dag då jag fick syn på folk som syntes stå upp på vindsurfingbrädor, vilket jag alltså trodde var att utöva padel.

Det tog ytterligare säkert något år eller två innan jag begrep att det var fråga om en racketsport. De som står upp och balanserar på vindsurfing-brädor ägnar sig tydligen åt så kallad SUP. Vill man skoja till det kan man beskylla dem för att SUPA.

Min allestädes frånvarande trendkänslighet ställer också till det i försöken att köpa hus. Det mesta som finns ute på marknaden är förutom att vara groteskt överprissatt också anskrämligt fult, åtminstone med mina estetiska mått mätt.
Alla dessa hysteriskt öppna planlösningar, kök som liknar operationssalar och väggställda speglar driver mig långsamt till vansinnets brant. I hemnets annonser verkar också var och varannan säljare balansera på alkoholismens avgrund eftersom det med ymnighet förekommer poserande vinflaskor på bilderna.

Husen som har klart avgränsade rum med bestämda funktioner är det ont om numera. Att hitta något som inte är hysteriskt vitt och metallblankt är närapå omöjligt.

En sak kan jag dock stolt meddela att jag har snappat upp under senaste tiden. Så kallade elsparkcyklar med tillhörande sadel. Så långt har det alltså gått att folk numera är så förbenat lata att de inte nöjer sig med att låta sig framdrivas av batterikraft. Nu ska det stoltsera genom att sitta ner när de gör det också!

Detta är en del av den lättjans evolution som vi med stor frenesi ägnar oss åt i västerlandet. En vacker dag kommer vi alla att vara som människorna i den tecknade filmen om sopplockarroboten. Feta och övergödda.

En annan del av lättjans evolution kunde jag läsa om i lokalblaskan. En i Sverige boende kvinna av afghanskt ursprung intervjuades efter att ha kommit hem från äventyret i främre Orienten.
Tydligen skulle hon tillsammans med mannen ner till föräldrarna i Afghanistan, dessa hade just tillfrisknat från dödsmördarvirusets verkningar, och visa upp den nyfödda sonen. Så gick det som det gick. Talibanerna slog alla med häpnad och svenska staten var behjälplig med att evakuera.

En kul tvist på historien är när man diskuterar semestrande i ”hemlandet” med riktiga hardcore-flyktingar, det vill säga sådana som faktiskt inte flytt av rent ekonomiska skäl. De brukar få något mörkt i blicken då. Förmodligen för att de har vett att uppskatta den reella frihet de har i sitt nya hemland Sverige.

Lättjans evolution märks också tydligt i vårt förhållande till politik. Människor tror på fullt allvar att riksdagspartierna och deras arbete med att stifta lagar och besluta om statsbudgetar hit och dit ska leda till viktiga och bra resultat.
Människorna som tror det måste vara bra ignoranta och lida av synnerligen dålig omvärldskännedom.

Det är visserligen bekvämt att lida av vanföreställningen att demokrati innebär att man enbart ska rösta i allmänna val vart fjärde år. Särskilt framgångsrikt är det dock inte, vilket bevisas av hur vår lilla nordeuropeiska randstat utvecklas, eller snarare avvecklas. Om det vore någon ordning och reda på valhenskåren skulle den inse att politiker är satta att administrera folkviljan. Allt tjafs om att politiken ska vara proaktiv eller ”våga visa vägen” har lett oss dit vi står idag.
Lättjans evolution som driver oss mot en punkt där ingen vill ta ansvar för någonting och ge alla möjlighet att gömma sig i ett stort grått kollektivt ingenting.

Om folk i allmänhet bättre begrep att minsta motståndets lag, som elsparkcykel med sadlar, som pappa staten som flyger hem en när ett land går på arslet inte är en del av lösningen, utan en del av problemet. Då skulle vi kanske skulle kunna vända den här snedseglande skutan på rätt kurs.

Problemet är är bara att det krävs att folk börjar tänk själv!