Lärospån

Lärospån 1

I akt och mening att dämpa den överhettade bostadsmarknaden infördes krav på att hugande husspekulanter skulle lägga upp minst 15 procent av köpeskillingen kontant för att få låna pengar av banken.

Som bekant gick det inte alls bra att avhålla människor från att skaffa egen bostad med den metoden, istället verkar nästan som folk på pin kiv struntar i höga vederbörandes varningar om att det kan bli bostadsbubblor och annat elände.

Bankerna är förstås överlyckliga och lånar ut av hjärtans lust. Fast jag fick idag lära mig något nytt, om huset står på en industritomt kräver banken att du hystar upp mer än 15 procent av köpeskillingen kontant. I detta fallet ville de ha 30 procent för att släppa till ett lån.
Nu är det inte det som kommer sätta käppar i hjulet för detta köpet. Istället är det som sätter punkt för vidare affärer att kommunen inte tillåter mig att riva det gamla huset och bygga ett nytt. Industrilokal får jag dock bebygga tomten med.

Det finns generellt sett mycket att lära när man ute och trålar på Sveriges överhettade bostadsmarknad. Visste ni till exempel att alkoholismen är utbredd bland Sveriges ägare av bostadsrätter, villor och radhus?
När man studerar annonserna på hemnet.se framstår det i alla fall så med tanke på alla vinflaskor och dito glas på bilderna.

Vidare kan man konstatera att husmäklarna skulle må bra av att gå en kurs i kreativt skrivande. Då skulle man slippa att se formuleringar som ”massiv villa” när mäklaren förmodligen menar ”gedigen villa”. Skillnaden är enligt min mening inte helt obetydlig!

Såsom när det gäller mycket annat har också den förevarande dödsmördarepedemin påverkat vår syn på bostäder. Man har så smått börjat ompröva paradigmet med dessa helvetiskt öppna planlösningar som förpestar oss.
Redan nu kan man i nyproduktioner av hus konstatera att man ritat in ”arbetsytor”.

Vidare har varuhusen som tillhandahåller allt vad förment händiga hemmafixare kan behöva gått som tåget under pandemin. En inte helt tokig förutsägelse är att snickare, elektriker och rörmokare kommer få ett uppsving i postpandemiska tider, om och när det nu blir postpandemiskt.

För många politiker är det ett reellt problem att röstboskapet vill köpa och äga sina egna bostäder.

En anledning är helt klart att det i Sverige anses suspekt och i högsta grad osolidariskt att inte vara beroende av kollektivets välvilja.
Kollektivet vet bäst, privat äganderätt är suspekt. Det är därför som man omger hela projektet med  komplicerade lagar, föreskrifter och onödiga skatter och avgifter.

I min egen hemstad Halmstad, och säkert i många andra städer i Sverige, är politiker och tjänstehen så pass övertygade om att de själva vet vad som är bäst för de boende i kommunägda bostäder att de är redo att sparka höga chefer när de föreslår förbättringar för hyresgästerna.
Den minnesgoda läsaren minns säkert vad jag skrivit om ödet för HFAB:s VD. Hon sparkades på grund av att hon föreslog att bredbandet skulle upphandlas från privat aktör istället för det kommunägda stadsnätet.

I Halmstad håller vi oss givetvis med utsatta områden där man inhyser bidragsmigranter. Man satsar extra på dessa områden och avhåller förbrödrande kulturfestivaler som avslutas med att skarpa vapen avfyras. Områdena har särskilda kontor där invånarna kan få hjälp med sina myndighetsärenden. Sannolikt för att de ska hållas kvar på en lämpligt låg assimileringsnivå och inte i onödan bli självständiga medborgare.

Vad som blir resultatet av att plocka in osjälvständiga bidragsmigranter i landet och trycka ner dem i en för statsmakterna behaglig hjälplöshet kan bäst beskrivas som en undanträngningseffekt.
Det blir inga bostäder kvar till svenskarna eller dem av annat etniskt ursprung som faktiskt behagar sköta sig och fungera självständigt.
Vilket ökar trycket på den privata marknaden. Som politikerna uppfattar som suspekt.

Självklart är det så att en del, kanske till och med många, människor ser bostäderna som ett spekulationsobjekt. Men det största problemet enligt folk som anses begripa detta bättre än jag är att marknaden är genomreglerad från början till slut.
Det går helt enkelt inte att bygga mer. Inte blir det bättre av att ”regeringen” passar på att skjuta cementindustrin i sank. Eller att man förstör landets elförsörjning för att MiljöPhascisterna tycker att vi ska solidarisera oss med moder Gaia.

”Regeringen” och kommande ”regeringar” borde släppa på sin lagstiftningsiver, förmenta solidariska godhet och tillåta marknaden att ordna med bostäder.
Det som statsmakterna borde strama åt är importen av uppenbart integrationsresistenta individer som inte tillför något utan enbart fungerar undanträngande. Finge man, men det får man inte, vara radikal skulle man önska sig storskaliga repatrieringsprogram.

Själv konstaterar jag att jag lärt mig något nytt idag. Nämligen att den som vill bo och bygga på industritomt icke gör sig särskilt besvär med det!