Landssorg

Vi har nu åter en socialdemokratisk ”statsminister” på plats, regerandes med stöd av opinionsmarginaliserade MiljöPhascister.
Allt är dock inte mörker och landssorg. En pseudoLiberal trotsade partilinjen och röstade gult!

Hur länge MiljöPhascisterna orkar hålla ut beror väl på när socialdemokraterna tänker hedra sitt löfte till Cektens översteprästinna Lööf.
Hon har ju fortfarande vissa primitiva liberala reflexer kvar och har ställt krav rörande skogsägande och strandskydd.

Folk som anses ha bättre förstånd en undertecknad har förklarat varför MP inte kan gå med på sådana krav. Det ska bero på att C har sitt ursprung på landsbygden och har bättre förståelse för kraven som folk ställer där.
MP är och förblir ett statsparti.

Någon annan anmärkte nyligen att MP:s födelse var ganska precis då de stora mentalsjukhusens avskaffades. Hur det nu än är med den saken kan jag på rak arm räkna upp en hel drös folk som bor ute i terränglådan men absolut inte vill vidkännas någon som helst koppling till C alls. Oaktat alla förslag om skogsägande och strandskydd.

För hr. Löfven och hans tredje regering på raken spelar detta nog mindre roll. S regerar inte på grund av några som helt ideologiska skäl eller trams om att skulle vara för landets bästa, även om det glunkas om det sistnämnda från tid till annan. S regerar enbart för att det rycker i liket, av ren reflex med andra ord.

De ger alltså blanka fasiken i skogar och strandskydd, eller vad det vara månde, bara de får sitta i rikets styrelse och sola sig i glansen av ett blödande välfärdsprojekt.
För att säkra ytterligare tid på toppen av pyramiden slöt man till och med avtal med en avhoppad kommunist.

Vilket leder till pseudoLiberalen som trotsade partilinjen och röstade gult. Hon/hen/den, vid namn Nina Lundström, hedrade tydligen löftet från valet 2018 då Lejonborg fastslog att L aldrig skulle regera i samarbete eller med stöd av SD.
Hon har väl missat, stackaren,att det nu finns en betydligt mer pragmatisk chef vid rodret för hennes parti.
Eller så fiskar hon sympatier hos sitt partis starkt SD-kritiska så kallade Stockholmsfalang. Med risken för att stå arbetslös efter nästa val kan det vara bra att kratta manegen för ett jobb inom kommunalpolitiken.

Vi andra jublar eftersom hon ökar den redan djupa sprickan inom L. Med lite tur var detta den sista spiken i kistan vari vi begraver kvarlevorna av L som kraft i rikspolitiken. Sådant kan man inte annat än nicka gillande åt.

Johan Pehrson, gruppledare för L i riksdagen och jourhavande syltrygg, uttalar att han/hen/den inte ser det som ett underkännande för Sabunis politik att en ledamot gick emot partilinjen.
I SvD säger han – Verkligen inte, säger han. Jag tycker det är tråkigt.  -Enade vi stå, söndrade vi falla, tillägger han.

Vilket minst sagt låter något motstridigt. I bästa fall är det ekvivalent med det som föräldrar brukar yttra till sina barn -Jag är inte arg på dig, bara besviken.

Alla vi andra får glädja oss åt det lilla och konstatera att världen inte gick under bara för att Såssar och MiljöPhascister tvingades från makten till en expeditionsministär under en viss tid.
Jag påbjuder landssorg i sju dagar då vi klär oss i svart och kontemplerar stilla över lyckans flyktiga natur. Därefter är det åter till barrikaderna!

Snart nog kan en ny kris segla upp och nästa år är det till och med ett planerat val.
Det är bara att hugga i!