Kyrkan och Staten
Den svenska kyrkan och staten är ett kapitel för sig.
Eftersom jag är notorisk antiteist och antistatsaktivist är jag givetvis särskild lämpad att recensera det patologiska förhållande som dessa två storheter(?) i Sverige har med varandra.
Bakgrunden är en debattartikel som biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, haft införd i tidningen Expressen.
Där går biskopen till skarpt angrep mot Sveriges näst största parti som enligt honom inte värnar kristen idétradition.
Mycket kan man givetvis säga om Sveriges näst största parti. Bland annat att de är ett gäng erbarmliga socialister på både längden och tvären. Någon längtan efter frihet från staten när de inte och lovar guld och gröna skogar inför val gör de också.
När valet sedan är över blir det dock värre och lite skamset har de senast fått krypa till korset om drivmedelspriserna.
Ni ska se att det förmodligen kommer bli fasligt besvärligt med klankriminalitet och allt annat också.
Vad biskopen hänger upp sig på är att partiet säger sig värna den svenska kulturen på kristen värdegrund. Det gör de inte alls det tycker Modéus och kommer med en lärd (om än lagom lättläst) utläggning om saken.¹
Det senare beror förmodligen på att texten är ämnad för den pekuniärt starka men i anden svaga medelklassen som läser Expressen, det gäller att inte krångla till det för mycket. Men inte heller att förenkla in absurdum, då kan det hända att målgruppen blir kränkt!
Jag har förvisso inget emot att näpsa sverigedemokrater. Som politiskt aktiv motståndare till tarvligheter som socialism, kryptosocialism och vänsterblivenhet håller jag det tvärtom för en väldigt ädel sysselsättning.
Utan att överdriva kan man säga att det ingår i min arbetsbeskrivning som ordförande för Klassiskt liberala partiet.
Så är det nämligen att SD i själ och hjärta är socialister av ungefär samma modell som S var på 30- och 40-talet. Det är ett folkhemskramande parti helt enkelt och det är inget att skämmas för.
Men när en biskop så gravt missförstår sitt uppdrag att han, eller om det ska vara hen, sablar ner demokratiskt valda partier på debattsidor är det omöjligt att hålla kakhålet stängt.
Bakgrunden till biskopens yrande är givetvis kyrkans beroendeställning till statsmakten. Han känner sig manad att rida ut för det som han uppfattar vara demokratis försvar. Att prelater gör det beror på de fantomsmärtor som finns kvar efter att svenska kyrkan (nästan) skildes från staten Sverige.
Till viss del får man väl förstå det eftersom de båda varit sammanlänkade sedan Gustaf Wasas tid.
Vad som kanske är mindre känt om Fredrik Modéus är att han är positivt inställd till muselmanska böneutrop.
Enligt Svenska kyrkans hemsida är det ”utifrån två utgångspunkter: sin kristna tro, som manar till att möta den som tror annorlunda med generositet och gästfrihet, och utifrån religionsfriheten, som är grundlagsskyddad och en del av Europakonventionen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna”
Han stödjer sig alltså på den blygsamma uppfattningen att just hans version av den kristna tron är den enda rätta samt en pervers tolkning av religionsfriheten, som inte inkluderar frihet från religion, och internationella konventioner och deklarationer som de flesta svenskar absolut inte fått vara med att orda om.
Vad han dessutom missar i sammanhanget, kanske det värsta av allt, är att hans uttalande som biskop tas för att vara den enda sanna tolkningen av kristendom i Sverige.
Det blir med andra ord generalfel hela vägen.
Svenska kyrkan ska precis som alla andra kyrkor ägna sig åt det som de är satta att sköta. Den andliga fostran och uppmuntran som dess medlemmar vill ha samt diakoni och annat som kan finnas gott.
Det ingår inte i deras uppdrag att fälla avgöranden om den världsliga makten, det ska väljarna avgöra helt och hållet själva.
Men hur ställer sig då Klassiskt liberala partiet till muselmanska böneutrop? För vår del är det mycket enkelt, det är helt och hållet upp till lokalsamhället att avgöra. Mitt stalltips är att det inte heller fortsättningsvis kommer ljuda särskilt mycket sådana över Sverige!
