Kriminaldårarna
Kriminaldårarna i Stockholmstrakten har fått polisen därstädes att inleda en särskild händelse.
Trots detta administrativa krafttag är det i högsta grad sannolikt att inledningen av året kommer bidra till att fjolårets statistik över skjutningar, bombningar och annat djävulskap med (viss) råge överträffas.
Enligt polisen själv beror den nuvarande eruptionen av våld på ”maktbalanskiftning och en rubbning i nätverken”.
På ren svenska betyder det sannolikt att ett antal ledartyper har åkt i finkan, skjutits av eller bara rent allmänt lagt ner verksamheten (även om det sistnämnda är osannolikt). Det uppstår då ett behov av att fylla vakanserna.
Eftersom kriminaldårarna med till visshet gränsade sannolikhet varken är de skarpaste knivarna i lådan eller särskilt balanserade i övrigt sköter de urvalsprocessen på det enda sätt de begriper, nämligen våld.
Som tur är kan statistikfantomerna på Brå¹, politiker i allmänhet och en ganska samlad vänsterblivenhet lugna oss med att vår upplevelse av fara och hot just precis bara är en upplevelse och inget annat.
Sannolikt är den ökade mängden av verksamhet som kriminaldårarna står för det enda som man absolut inte får ha några känslor för. Allt annat kan man känna inför under förutsättning att man känner rätt. Men bomber, granater och skjutvapenvåld är liksom en naturlig del av vardagen i Sverige.
Att polisen går på knäna i Stockholm samt att sprängningarna också sker i Stockholms mer vänsterblivna kvarter tyder dock på att det blir värre. Med andra ord att vi inte befinner oss i ett normalläge.
Lösningen är som vanligt mycket enkel.
Kriminaldårarna ska uppspåras till sista man. Helt enkelt jagas med blåslampa tills de tröttnar och ger upp eller försvinner ut från landet. I det sistnämnda fallet utgör de inte längre något problem för oss.
De som ger upp ska dömas till interneringsstraff utan möjlighet till benådning, gärna i ett avsides beläget läger med riklig tillgång till mygg. Tanken på rehabilitering ger vi upp från början.
Som tillägg till det sistnämnda kan den svenska statsmakten förhandla upp fängelseplatser utomlands, gärna i ett land som är notoriskt kända för sin urusla kriminalvård.
Att erbjuda tvångsrepatriering är givetvis också ett alternativ. Detta bör gälla även för kriminaldårar födda i Sverige av utrikes ifrån kommande föräldrar². Vad de sysselsatt sig med bevisar att de inte är särskilt intresserade av att vara medborgare i vårt land.
Med en sådan regim har ställs kriminaldårarna inför ett val. Antingen att sköta sin verksamhet snyggare eller straffa ut sig totalt. Eller så kallad tuff kärlek med andra ord.
Att det fortsatt kommer finnas kriminell verksamhet i landet är sant och visst, men den kan skötas effektivare och snyggare utan att medborgarna behöver vara konstant livrädda.
Problemet med kriminaldårarna är att det inte på något sätt är lämpligt socialiserade. Om man till detta lägger låg, eller obefintlig, impulskontroll samt säkerligen en konstant påverkan av droger får vi dagens situation. Denna blir knappast bättre av alla välmenande myndigheter som tror sig kunna rehabilitera våldsverkarna.
Vi har, för att uttrycka det kort och koncist, kommer till vägs ände. De skyldiga till situationen är syltryggssamhället som det konstruerats av en samlad vänsterblivenhet.
Det är vi övriga, vi som orkar se sanningen i vitögat och klarar av att döma de ovärdiga, som får se till att reda upp i träsket.
Det är vi som måste göra våra röster hörda och stå emot trycket från den massiva del som kallas etablissemanget.
Vi måste helt enkelt vägra ge upp och kräva lugn och ro åter. Vi får ta omaket att sätta ner foten och i varje vaket ögonblick kräva rättning i ledet. Det går inte heller att utesluta att vi vanliga medborgare får ta ett större ansvar för att trycka tillbaka packet där de hör hemma, vilket är någon annan stans än där vi är.
Det arbetet börjar idag!
- Justitiedepartementets direktunderställda myndighet för särskild verklighetsbeskrivning.
- Alla vet vad jag menar med denna formulering.
