Krigförande Part

Efter att den tyska utrikesministern Annalena Baerbock trampat i klaveret genom att obetänksamt låta gröthålet fungera intuitivt kan frågan ställas helt öppet, när blir väst en krigförande part i Ukraina?

Svaret är givetvis enkelt och självklart, men först får vi analysera vad Annalena Baerbock råkade säga. I svensk översättning ska det enligt samstämmiga källor vara  ”Vi utkämpar ett krig mot Ryssland och inte mot varandra”.
Sammanhanget är ett framträdande i Strasbourg efter att hon konstaterat att väst ”behöver” hjälpa Ukraina mer, inklusive att ge dem stridsvagnar.

Att just ordet ”behöver” hamnar inom citattecken när jag skriver om händelsen har givetvis sina skäl. Det är nämligen mycket svårt, på gränsen till lögn, att påstå att det råder absolut konsensus i väst om att Ukraina ska få denna hjälp.
Jag jag gå med på att det förmodligen är en majoritet som tycker det, men en majoritet är långtifrån alla. Man behöver förvisso inte tillbringa någon längre stund på så kallat sociala medier för att finna den motsatta uppfattningen, nämligen att hjälpen rentav är skadlig och förlänger lidandet.

När det gäller Ukraina är det mycket viktigt att förstå ett grundläggande faktum. Med stor sannolikhet misslyckades Putin och hans gossar att i krigets inledande skede radera ut den Ukrainska statsledningen. I det vidare förloppet stoppades försöken att ta Kiev effektivt, så kan det gå när tjekister ska till och lägga sig i militära operationer.

Sålunda, Putin får nu laga efter läge och Ukraina kan inget annat än att hårdnackat ge tusan i att släppa efter. Till förhandlingsbordet kommer ingen av parterna eftersom Putin vet att det inte finns någon återvändo och Ukraina (fullt rimligt) vägrar varje landavträdelse. Det senare skulle dessutom skapa ett farligt prejudikat och egga Ryssland till flera våghalsiga äventyr. Alla vet det men ingen vågar riktigt uttala saken.

Ett problem i sammanhanget, som Putin sannolikt grovt underskattat, är att Ukraina inte är är ett mellanöstern-land befolkat av människor som snarare är lojala med klanhövdingen än landet som sådant. Försvaret av Ukraina rasade inte samman per omgående, minnet av den Sovjet-ryska ockupationen fanns i färskt minne, helt enkelt.
Ukraina var dessutom någorlunda förberedda på vad som komma skulle, lika väl som de ryska styrkorna verkade helt oförberedda.

Väst var också förberett i en viss mening. Man hade nämligen förvånat konstaterat att ”demokrati” enligt västlig modell inte nödvändigtvis följer på att man installerar den värsta formen av rövarkapitalism i en före detta öststat, i detta fallet Ryssland. Sålunda fick man stora skälvan när Putte attackerade Ukraina, detta utropades till civilisationernas kamp.

Det enkla svaret på frågan om ”vi utkämpar ett krig mot Ryssland” är självklart ett rungande JA! Så har det varit från dag nummer ett och kommer vara det till det bittra slutet.
Det går för övrigt bra att ha synpunkter på huruvida detta är en bra eller dålig tingens ordning, men att väst befinner sig i krig mot Ryssland är ett oomkullrunkeligt faktum. Alla försök att påstå motsatsen är bara tramsiga.

Om man som jag besitter den närmast unika förmågan att göra alla (i bästa fall) misstänksamma och de flesta väldigt arga tycker man givetvis det är bra att Ukraina får all hjälp de behöver. Utgångspunkten är att offensiv krigsföring inte ska löna sig. Dessutom finns det goda skäl att testa vår utrustning i skarpt läge.
Jag kan visserligen anlägga moraliska synpunkter på om man vill slåss för den ryska sidan, vilket jag finner omoraliskt och dumt, men mig veterligen är det ännu inte straffbart att vara korkad.

Det finns tyvärr en allmän missuppfattning att den som stödjer Ukrainas sak per definition också stödjer den ukrainska regimen och den västeuropeiska moderniteten som sådan. Eller ännu värre, att jag skulle vara glad över den korrupta regimen i USA.
Så är inte fallet. Jag tycker bara att det Ukrainska folket har rätt att fredligt leva sina liv inom sina gränser. Det är det som Putte också behöver begripa!