Körsbärsblomning
I tidningen läser jag om en rekordtidig körsbärsblomning i Japan.
Enligt uppgift har det inte blommat vid denna tiden på året under de senaste 1200 åren, katastrof med andra ord. Vidare ska det vara rekordvarmt på Mont Blanc.
De senaste 8 årens medeltemperatur på vår arma jord skall vara de varmaste sedan mätningarna startade!
Tyvärr råder det lite delade meningar om när mätningarna verkligen startade och hur tillförlitliga dessa kan tänkas vara. Vilken av alla mätningar som man refererar till i det här fallet är inte helt enkelt att veta.
Jag tror det är uppgifterna som avses är en jämförelse med medeltemperaturen på jorden mellan 1850-1890, då borde de senaste åren vara 1,1 grad varmare globalt sett.
Det är givetvis inte lätt att göra en sådan jämförelse.
För det första är det inte helt enkelt att jämföra en mätserie på 8 år med en som sträcker sig över 40 år. Det borde alla som godkänts i grundskolematematiken begripa rent intuitivt.
För det andra så möter det inte helt obetydliga svårigheter att jämföra gamla data med nya. Inte bara är instrumenten och metodiken är mer exakt nu, själva antalet mätpunkter borde vara lång flera.
En sund skepticism är alltså på sin plats!
Vad mera är, det är ett fullständigt oomkullrunkeligt faktum att jorden varit långt mycket varmare och kallare än nu. Detta brukar inte nämnas något vidare i all rapportering om vårt arma klimat.
I Skåne har man hittat rester av pelikaner och Doggers bankar i Nordsjön var en gång goda jaktmarker för våra europeiska urfäder.
Ännu kallare har det med all visshet också varit, landskapet är fullt med bevis för att jorden mer eller mindre varit en snöboll till och från. Folk som anses begripa sakernas tillstånd och har många års studier bakom sig, samt uppbär varierande grader av akademiska titlar, är beredda att ta gift på att vi lever i en period mellan två istider.¹
Just det sistnämnda är en intressant notering, ”mellan två istider” beskriver nämligen vilka oerhörda tidsperspektiv det är fråga om.
Det får en vinter utan fungerande kärnkraft, avstängda gasledningar från Ryssland och fastfrusna vindmöllor att framstå som mera obetydlig än en musfjärt i universum.
Enligt media, limfantaster och klimatfascister är slutsatsen ändå helt klar. Mänskligheten som vi känner den är på väg att gå under på grund av egenförvållad global uppvärmning!
Jag kan tycka att det är en märklig slutsats som tål att synas mycket noga i sömmarna.
En alternativ och mycket rimlig förklaring som vi alla kan fundera över är om inte själva mänskligheten allt fortare närmar sig en nivå där det sker en automatisk självreglering?
Vi har alltså nått en utbredning på klotet som innebär att vi helt enkelt är för många och jordens ändliga resurser inte riktigt hänger med, åtminstone inte med den teknologi som vi har idag. Det kan givetvis vara så att denna fas i mänsklighetens historia sammanfaller med fullt naturliga förändringar i klimatet som ger en större effekt.
Det skulle förklara vad experter kallar matosäkerhet och ”påverkan från extremväder”. Det måste anses fullt självklart att en mindre mängd människor äter mindre och är mindre utsatta för vilket väder det än vara månde.
Vi måste också hålla det för sant och visst att epidemiska sjukdomar sprids lättare bland många människor än färre.
Att anlägga ett sådant perspektiv i debatten är emellertid förenat med utsikten att bli utskälld för allt möjligt, dilemmat tycks vara att att alla människor ska ha exakt samma unika värde.
Så är det kanske, men det jag anlägger ett annorlunda perspektiv på saken. Min fundering gäller helt enkelt om detta kan vara ett fullt naturligt cykliskt förhållande som samvarierar med andra saker.
Jag tycker nämligen det är bättre att föra ett vuxet samtal än att klistra fast mig på vägar!
- Ska man vara helt korrekt lever vi faktiskt definitionsmässigt mitt i en istid eftersom nord- och sydpolen är täckta av is.
