”Könsdysfori”

Ett av den tilltagande vänsterismens främsta fixeringar är den vid människors könstillhörighet.

Frågan är om inte just denna fixeringen är den av alla konstigheter som sysselsätter vänstern som också är den farligaste. Men inte för att vuxna och uppenbart svårt störda och förvirrade människor med inbillad eller verklig ”könsdysfori” hamnar på framskjutna poster i samhället. Nej, det gäller våra barn och unga.

Många tycker att det är en märklig tingens ordning att undertecknad har synpunkter på detta med upplevd könstillhörighet. Orsaken, såvitt jag kan förstå det, ska tydligen vara att man som frihetligt lagd inte förväntas lägga sig i så pass privata saker.

Jag vill påpeka att det stämmer helt utmärkt när det gäller vuxna och i övrigt friska individer. Vad dessa gör med sitt liv och sin kropp har undertecknad inget att skaffa så länge de inte stör mig. Självklart kan jag också i största möjliga mån undvika att åka till Stockholm när den tiden på året inträffar då vuxna karlar ålar omkring på gatorna som hårdsminkade luder med dildosar i pannan.

Att jag kritiserar företrädare för deras rörelse som prompt menar att manlighet är ”en sjukdom” ingår i min yttrandefrihet. Min politiska hållning står för den rimliga tanken att särintressens evenemang inte ska sponsras med skattepengar eller bevakas av den polis som vi gemensamt finansierar.

Men när det gäller barn och unga människor, de som inte är vuxna i lagens mening, är det annorlunda. En fullt rimlig tanke är att man ska låta barn vara barn med allt vad det innebär.
Därför är det skönt att höra att Socialstyrelsen satt ner foten angående hormonbehandling till minderåriga med påstådd ”könsdysfori”.

Att helt förbjuda denna naturvidriga hantering av unga människor som snarare är i behov av vuxenvärldens oreserverade kärlek, stöd och handledning vågar man givetvis inte. Sannolikt skulle då en samlad homo-lobby attackera myndighetens lokaler med högafflar och facklor.
Men enligt myndigheten bör behandling erbjudas endast i undantagsfall inom ramen för forskning. Vilket är ett fall framåt sedan det kunskapsstöd för vård av ungdomar med ”könsdysfori” som spikades 2015.

Det är med andra ord nästan sju förlorade år under vilka man ansett det fullt normalt att enligt vetenskap och beprövad erfarenhet hormonbehandla människor under 18 år med upplevd ”könsdysfori”.
Framtiden kommer förmodligen döma kvacksalvarna, charlatanerna och de andra i det packet hårt för deras gärningar.

I Läkartidningen den 22/2 2022 står följande att läsa:

”Behandling med hormoner bör hädanefter ges inom ramen för forskning, enligt Thomas Lindén, avdelningschef på Socialstyrelsen.

– I väntan på att en forskningsstudie kommer på plats är vår bedömning att behandlingarna kan ges i undantagsfall, säger han i ett pressmeddelande.

Enligt SBU går det utifrån dagens evidens inte heller att avgöra hur vanligt det är att personer som genomgår en könsbekräftande behandling senare ändrar uppfattning om sin könsidentitet, avbryter behandlingen eller i någon aspekt ångrar den. Det finns samtidigt dokumenterat att detransition förekommer, och det kan också finnas ett mörkertal, konstaterar Socialstyrelsen.”

Fortfarande är det alltså så att man envisas med att behandlingen ska kunna ske, om än endast i forskningssyfte. Fördelen är dock att antalet behandlingar minskar och inte kommer ges av vilken bymedicus som helst. Det som tyvärr kommer att ske kommer, förhoppningsvis, ske under striktare och mer kontrollerade former.

Man konstaterar också att man inte har en susning om hur människor som genomgått ”behandlingen” mår och upplever sin situation senare i livet.
Notera att man nämner att ”detransition” förekommer, men inte hur vanligt detta är. Det är kanske det värsta av allt. Att man inte har någon som helst kontroll över hur många som ångrar sig och avbryter behandlingen.

Att sakna den kunskapen är givetvis ett grovt brott mot Socialstyrelsens honnörsbegrepp, som itutas eller borde itutas alla som precis jag har en legitimation från dem, nämligen att allt man företar sig med patienterna ska ske i enlighet med ”vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Noteringen om ”en forskningsstudie” är givetvis beklämmande att läsa. För dylika medicinska ingrepp, som enligt min mening inte borde förekomma alls, skulle komma på tal önskar man givetvis ett stort flertal oberoende studier.

Därefter borde frågan om vi ska tillåta en modern västerländsk variant av könsstympning av våra barn underställas folket och ha två tydliga alternativ. Men de kommer sannolikt aldrig att ske. De vet nämligen alltför väl att en majoritet av oss skulle rösta ett rungande nej!