Kommunal Dumhet

I Halmstad är det så att vi älskar moderniteten.
Så mycket älskar vissa personer inom hemtjänsten sina mobiltelefoner att de olovandes letar efter dem hos de äldre när de slarvat bort dem!

Följande inträffade. En äldre och skyddslös människa blev mitt i natten skrämd av röster i sin bostad och en lampa som tändes. Hemtjänsten hade olovligt tagit sig in för att leta efter en privat mobiltelefon. Ytterligare sex kunder fick liknande besök.

Den drabbade väcktes av röster och att takbelysningen tändes. Vid sängen stod två personer från hemtjänsten iförda visir och munskydd. De uppgav att de letade efter en borttappad privat mobiltelefon, drog sedan av täcket och vände också på kunden för att komma åt att titta under hen.

En anhörig larmade och utredningen visade att personalen använt sig av sina digitala nycklar för att ta sig in i bostäderna.
Ytterligare en människa blev rädd och skrämd när personalen kom, medan övriga inte minns något.

Händelsen har utretts ur ett ”arbetsrättsligt perspektiv” och de anställda har fått varningar.
Lokalblaskan Hallandsposten skriver att Medarbetarna bedöms ha brutit mot gällande lagstiftning och grundläggande krav på respekt och värdegrund inom äldreomsorgen då de har utnyttjat kundernas skyddslösa ställning.

De anställda var avstängda under utredningen och har nu bett de drabbade om ursäkt. Detta och och att vårdarna synes djupt ångerfulla har tydligen räckt för att återinsätta dem i tjänst.
Man kan verkligen undra varför.
I min värld borde dessa individer förpassats ut i arbetslöshetens kyliga värld med omedelbar verkan. Handlingarna borde åtminstone renderat polisanmälan för vidare utredning.
Det var, precis som i fallet med en viss islamistkramande reporter på (S)R, tur att man endast tog hänsyn till det ”arbetsrättsliga perspektivet”.

Fördelen med att ta hänsyn till ”respekt och värdegrund inom äldreomsorgen” snarare än ”gällande lagstiftning” är i sammanhanget uppenbara. I det förra fallet kan kommunen själv korrigera avfällingarna genom åthutningar, ”varningar”, och en väl anpassad utbildning för att rätta till problemet.
I det senare fallet måste man blanda in ytterligare myndigheter som kan ställa till rejäla problem. Bland annat genom att ställa obekväma frågor om hur man egentligen tänker inom kommunen när folk anställs.
I värsta fall uppdagas det då problem högre upp i organisationen. Chefsgarnityret och i värsta fallet de folkvalda kanske avslöjas som gravt inkompetenta. Så kan man givetvis inte ha det.

Där har vi nog anledningen till att man trycker på det ”arbetsrättsliga perspektivet” och ”respekt och värdegrund inom äldreomsorgen”.

Själv är jag så pass gammal att jag en gång i tiden växte upp med en mamma och pappa som utan några större omsvep lärde mig vad som var rätt och fel. Det kanske till och med hände att de fick mig att skämmas rejält från tid till annan.
Idag har kanske forskningen visat att dylika uppfostringsmetoder är gravt obsoleta. Men jag vill påstå att de åtminstone hade en fördel. Nämligen en form av intuitiv känsla för vad som är rätt och fel.

Som att man inte smyger sig till folk olovandes när man tappat bort sin älskade mobiltelefon.

Mycket värt att notera är att de var anställda av kommunen. Alltså inte hos någon privat välfärdskapitalist, om så vart fallet kan man kanske tänkt sig att det blivit fart på mediemobben. Enligt den rådande uppfattningen skor sig nämligen dessa hänsynslöst medans kommunerna är guds gåva till skattebetalarna.
Sanningen är mera komplicerad än så och stavas nog snarare att vi skattebetalare i mångt och mycket förlorar kontrollen när pengarna försvinner in i välfärdsindustrin.
Hur bra insatserna blir beror på hur förnuftiga utförarna av dessa är.

Halmstad kommun har dabbat sig rejält genom att anställa fullständigt omdömeslösa personer till att ta hand äldre och sköra kommuninvånare. Än värre har kommunen gjort saken genom att nöja sig med att enbart varna de omdömeslösa arbetstagarna.
En typiskt svensk kommunal dumhet!