KLP:s Motbudget

Jag har den stora äran att bemöta riskdagens ärkesocialister med KLP:s motbudget.

Några detaljer går jag givetvis in på, en frihetlig budget hålls bäst kort och koncis. Eftersom det huvudsakliga syftet med vår verksamhet är att på aggressivast möjliga sätt lämna medborgarna ifred torde huvuddragen stå ganska klara.

Onödiga myndigheter, med andra ord de flesta av dem som förpestar medborgarnas vardag, vill vi så fort som möjligt lägga ned. Endast försvarsmakten sitter helt säker och kan räkna med förstärkta anslag över tid.
Andra inrättningar såsom domstolsväsende och polis kan räkna med kraftiga omorganisationer, samma sak gäller utrikesförvaltningen. Ledorden ska vara kostnadseffektivitet och medborgarnas väl och ve.

Att som sosseriet särskilt kompensera vissa grupper för exempelvis drivmedelspriser är något som KLP aldrig kan acceptera. Vi sänker hellre skatter över hela linjen och tar helt enkelt bort aparta konstruktioner som drivmedelsreduktionen.
Givetvis ska inte ett öre gå till att subventionera vissa typer av energiproduktion. Däremot ska ett regelverk på plats som ger alla energislag samma spelregler.

KLP anser inte att vi ska vara bundna av internationella överenskommelser som menligt inverkar på Sveriges möjligheter att bestämma i sitt eget hus. Alla såna avtal ska brytas och utträde ur organisationer som inskränker vårt självbestämmande ska inledas omgående.

Något bistånd ska inte betalas ut från den svenska staten. Målet ska vara exakt 0 (noll) procent. Medborgare som av egen vilja vill betala ur egen ficka får sköta den biten. Detta gäller givetvis också det så kallade klimatbiståndet.

Staten ska inte betala ett öre till varken regioner eller kommuner. I vårt idealsamhälle gäller det förhållandet att kommunerna är den effektivaste administrativa nivån. Det är på kommunal nivå som beskattningen ska ske om den nu ska ske alls.
I fortsättningen skall staten få stå med mössan i hand och tigga av kommunerna.

Regionerna har vi egentligen ingen nytta av alls förutom som ytterligare en administrativ nivå med högt oklar funktion.
Visserligen sysslas det en del med suboptimal sjukvård, skolverksamhet och näringslivspysslande, Men någon större nytta i egentlig mening har vi inte av dem. Detta bevisas för övrigt av att bland annat KD önskar förstatliga sjukvården.

Någon statligt finansierad ”kultur” ingår inte i vår budget. Kulturdepartementet ska omedelbart läggas ner liksom myndigheter eller avdelningar på myndigheter som sysselsätter sig med frågor rörande ”kultur”.  Statlig museum fasas ut ur budgeten och överlämnas med varm hand till civilsamhället att hantera.
Endast så kan kulturen verkligen bli fri och värd att beakta som en den viktiga samhällsaktör den bör vara. Hur kommunerna vill hantera sina kulturfrågor överlämnas till dem att besluta om.

I vårt förslag ingår också att på kort sikt göra skatteuttagen som höga vederbörande ägnar sig åt transparenta.
På varje lönespecifikation ska allt redovisas. Det ligger en pedagogisk finnes däri att tydliggöra för medborgarna hur mycket som försvinner.
Jag kan tänka mig att de tärande sektorerna i samhället såsom stat, region och kommun ska ha ett tydliggörande om att ersättningen är till 100 procent skattefinansierad.

En viktig punkt för KLP är att politiker ska föregå med gott omdöme. För riskdagspolitiker ska betalningen utgöras av ersättning för förlorad arbetsinkomst. Har de inget jobb får man gå på den senaste slutlönen och räkna upp den enligt löneutvecklingen för yrket.
Statsförvaltningen utformas enligt föreliggande behov, det vill säga helst ingen alls och i alla fall så smal som det bara går.

KLP:s princip är att staten per definition inte är kompetent att ägna sig åt annat än att akta sig för att lägga sig i medborgarnas liv, samt tillhandahålla vissa resurser för att skydda oss.
I detta ingår gränsskydd, försvarsmakt, polis, domstolsväsende, en viss utrikesförvaltning och möjlighet att sätta upp spelregler för viss kritisk infrastruktur. Det exakta innehållet och dess utformning kan givetvis diskuteras.

Det säger sig själv att en sådan stat har mindre behov av en svällande budget. Det viktiga samtalet måste handla om vilka gränser vi ska sätta, inte hur mycket pengar som ska spenderas eller tas in i skatt!