Klimatkrisen

Självklart är det så att ingen  vettig människa tar den påstådda klimatkrisen på allvar.

Varken i Sverige eller Tyskland kan vi exempel leda i bevis att respektive lands MiljöPhascister egentligen tror på sina munnars vittnesmål rörande sakernas tillstånd. Om så vore fallet skulle de ju satsa oerhörda summor på att utveckla och bygga nya kärnkraftverk, den i särklass mest stabila och miljövänliga energikälla som vi till dags dato lyckats hitta på.

Dessutom skulle Sverige klara sig utmärkt på att utvinna egen uranmalm, med stor sannolikhet skulle vi kunna sälja en del till exempelvis just Tyskland så de stackars hornblåsarna slapp förlita sig på så kallad ryssgas. Den varan finns det visserligen också gott om, men från tid till annan svider det av politiska skäl hårt att behöva förlita sig på den energikällan.

Med den inom feta citattecken omnämnda klimatkrisen är det som med mycket annat, den är helt enkelt en ersättningsreligion i vår annars hårt sekulariserade ”moderna” samtid. Ett altare vi kan offra på för att få uppleva att våra annars innehållslösa och tarvliga liv har någon form av andligt substans.
Något annat är svårt att tro när socialister ursäktar sina flygresor med att de betalat extra för att klimatkompensera flygbiljetten. En form av modernitetens avlatsbrev.

I kvällspressen läser jag att den massiva flottan av privatflyg släpper ut inte mindre än 33 miljoner ton av växthusgaser per år, mer än vad vårt grannland Danmark mäktar med.
Förvånansvärt ofta är det korta resor som det är fråga om, i extremfallet så lite som 10 minuter. Det är då så kallade kändisar som står för dumheterna. Folk inom sportvärlden och sådana som gör sig en hacka för att utgöra projektionsytor för människors sexuella fantasier och drömmar om evigt ung och slät hy. Samt, kan vi nog anta, politiker i de högre kasten som gapar och skäller på folk som inte kör elbilar laddade med dieseldrivna elverk.

Det stora problemet i sammanhanget är givetvis att människor i gemen har fått så mycket tid över att fundera, för stora delar av befolkningen i västvärlden är livet inte längre en kamp för att överleva. Det i kombination med den erbarmligt låga bildningsnivån och förflackningen av känsloregistret leder till ofrånkomlig retardation i omvärldsförståelsen.
Man kan utan att överdriva beskriva det som att samtiden består av en samling kicktörstande plattnackar som anser att det är fel på alla andra, aldrig sig själva.

Det är därför vi i medier kan läsa uttalandet ”att det är något som är fel” när Sverige upplever två dagars högsommarvärme i juli. Jag vill påstå att det är ett högst normalt sommarväder. I augusti hoppas jag dessutom att värmeböljorna återkommer eftersom undertecknad då ska ha semester. Som grädde på moset hoppas jag att det kommer leda till att en god del av MiljöPhascisterna på valrörelsens upplopp drabbas av solsting och uttorkning.

Som mycket annat kan det också vara så att klimatfrågan har någon form sexuell koppling. Vi får inte underskatta möjligen att det är en form av fetischism, i så fall av sado-masochistisk karaktär.
Det är ett erkänt faktum att många människor finner nöje i att på olika sätt söka bli bestraffade, eller för den delen i att bestraffa. Här erbjuder klimatfrågan nästan oändliga utlopp för båda typerna av avvikelse.

Det skulle åtminstone förklara varför MiljöPhascisterna så konsekvent framstår som helt vansinnigt skogstokiga i frågan. De söker hela tiden starkare och starkare kickar i sina försök att straffa svenskarna för deras olydnad och rikedom. Den ekonomiska starka, men i anden fattiga medelklassen, tar tacksamt emot slagen under det att man kvider av vällusten att straffas för sin relativa rikedom och bekymmerslöshet.

Den sexuella förklaringsmodellen erbjuder också förståelse för klimatrörelsens faiblesse för ytlighet utan djupare kunskap om bakomliggande faktorer och orsaker. Det är, som det brukar vara när drifter ska tillfredsställas, fråga om att saker ska ske omedelbart. Helst redan igår.
Utan vidare eftertanke stänger man ner fullt fungerande kärnkraftverk, köper in gas från kryptodiktaturer och kryper för helt öppet diktatoriska regimer för att få tag på deras naturtillgångar.

Det införs reduktionsplikter och skattesatser, bidrag och ersättningar bollas vilt beroende på dagsläget. Människor som vore trygga och normala skulle istället sätta sig ner och titta på realiteterna och rätta sig därefter. De skulle inte sjunga sina egna tankars lov och med våldsamt tvång försöka få andra att rätta sig därefter.
Det saknar vi i svensk energipolitik.

Klassiskt Liberala Partiet inser faktum, att Sverige är ett land i norra Europa som har fyra årstider. Vi begriper att inte 100 procent av befolkningen bor inom tvåhundra meter från en tunnelbanestation.
Vi kommer att arbeta för att privata aktörer ska kunna erbjuda trygg och säker energiförsörjning i hela landet samt att alla medborgare, till och med MiljöPhascister, ska kunna förflytta sig utan att behöva köpa drivmedel på krita.
För oss är det nämligen en djupt avgörande ideologisk fråga att inte blanda in våra privatmoraliska funderingar eller behov av att utöva makt och dominans över andra i energipolitiska frågor.