Klimatkatastrof?

Klimatkatastrof? 1

Mycket klimat blir det i dessa dagar när Tyskland och andra länder översvämmas. Här i Sverige verkade det ett tag som om Greta hade fått rätt och att undergången i sol och värme var nära förestående. Faran verkar nu än en gång vara över, åtminstone i Halmstad där eder förtrolige framlever sitt liv.

Att inte påstå något annat än att mänskligheten påverkar jorden är lika sanningsenligt som att säga att Kamala Harris och Donald Trump är bästa vänner. Ren lögn med andra ord.
Men det finns fler aspekter på det som just nu händer i Tyskland än enbart högst eventuella klimatförändringar.

Den mest avgörande faktorn är givetvis att där per definition finns människor som kan drabbas av översvämningarna. Där det finns människor finns dammar som kan brista, invallade floder som kan svämmas över, dåligt med avrinningsområden och känslig infrastruktur som kan haverera.
Dessutom ska ju människor ha någonstans att bo. Med andra ord står där alltså hus som kan dras med i vattenmassorna.

Den intresserade kan relativt enkelt konstatera att Förbundsrepubliken Tyskland är Europas folkrikaste stat, näst folkrikaste om man räknar Ryssland som en europeisk stat.
Enligt de senaste tillförlitliga uppgifterna jag kommer över bor där ca. 230,3 invånare per kvadratkilometer. Motsvarande siffra för Sverige är 25,5. Nästan 10 gånger mindre per km², en betydande skillnad.

Det säger sig själv att det blir mindre plats för naturliga avflöden för vattnet när fler människor måste trängas på samma yta som färre måste dela på i andra länder. Som lök på laxen ligger området i Tyskland nära gränsen till Holland och Belgien, som bekant följer vattnet tangentens riktning och drabbar området nedströms också.

När man funderar på om det är klimatet som havererat bör vi först fråga oss om det inte är moderniteten som gått för långt. Att det är vår livsstil, som innebär stora ingrepp i miljön och behov av känslig infrastruktur, som sätter krokben för oss.
Samt, givetvis, vad vi har för nytta av våra höga företrädare som hellre ägnar sig åt allt annat än att få det basala i samhället att fungera även under avvikande förhållanden.

Den senare av de två frågorna är den lättaste att besvara. Vi vill givetvis inte anse att våra höga företrädare är helt borta med man och allt. Ansvaret för att de sitter där de sitter faller nämligen sist och slutligen tillbaka på oss själva. Det är ju, sägs det, folket som väljer sina politiker i fria val. Är folket så ödmjukt och rättframt inför sig själva att de kan acceptera att de valt fel politiker?

När det gäller moderniteten är det klart så att frågan om det gått för långt i mångt och mycket är generationsbunden.
Jag som är en sur gammal gubbe vet att det går utmärkt att klara sig utan de flesta av de saker vi idag tar för givna. Är man äldre än undertecknad begriper man intuitivt att ännu färre saker är livsnödvändiga.

Det huvudsakliga problemet är att vi blir fler och fler människor som hela tiden kräver en högre och högre ekonomisk standard. För europeiska länder är det dessutom ett högst påtagligt problem att det kommer människor hit som inte alla gånger är villiga att bidra med eget arbete till standardökningen.
Ofta verkar det till och med som att de gör sitt bästa för att störa samhället så mycket de kan. Detta, tillsammans med undanträngningseffekten som drabbar den inhemska befolkningen, själ värdefull tid, energi och pengar som bättre kunde läggas på att säkra upp för att förebygga och hantera katastrofer.

Vänstern ägnar sig dock gladeligen åt att jaga klimatspöket istället för att nyktert titta på rena miljöaspekter och demografiska frågor.
Det är givetvis beklagligt men inte alls förvånande.
Fortsätter vi i samma spår och låter värdegrundssäkrade, men inte verklighetsförankrade politiker, styra och ställa förvärrar vi bara soppan som kokar på spisen.