Klimatkämparna och Normkritiken

Hos klimatkämparna finns det en hel del märkligheter. Det som intresserar mig mest är deras så kallade ”normkritik”.

Jag lever ett tryggt liv så tillvida att allt jag gör och säger är fel. Därom blir jag dagligen upplyst av folk i olika sociala medier och annorstädes.
Det kvittar vad jag funderar över eller väljer att delge min omgivning. Alltid finns det någon som tror sig veta bättre.

Oftast är det vänsterblivna som påstår att jag har fel. Med dem är det nämligen så att de alltid tror sig veta bäst om både högt och lågt, vilket de inte brukar vara sena att meddela dem (jag) som vågar anmäla en avvikande uppfattning.

Som bekant ägnar sig också vänstern åt att förfina ett nyspråk av orwelliansk karaktär. Detta för att de på så sätt tror sig kunna dölja den passiva aggressivitet som kokar inom den. Kanske är de oroliga för att få på käften helt enkelt, jag antar att fler än jag har känt hur löst smockan sitter när de sätter igång med sitt dravel?

Det viktigaste ordet för vänsterblivna är ”normkritik”. Lustigt nog rödmarkeras det som felstavat när jag skriver det.
Detta bevisar vad jag länge misstänkt. Normkritik är ett hitte-på som ingen tror på utom de som är redan är frälsta.

För vänstern är samhället fullt av förhatliga normer som gör bäst i att bekämpas. Mamma, pappa och barn är en sådan ”norm”. Det kvittar att naturen ordnat det så att mamma, pappa och barn är den naturliga familjebildningen.
Av praktiska skäl har det nämligen visat sig vara lyckat ur ett evolutionärt perspektiv med sexuell reproduktion. Kanske är det så att vänstern är besviken på att naturen är så urbota korkad att mamma och mamma, eller pappa och pappa, inte ensamma och utan hjälp kan reproducera sig?

En annan norm är att man, om möjligt, ska göra rätt för sig. Den är förhatlig eftersom det per definition innebär att man (och kvinna) svårligen kan ha roligt hela tiden. Livet är helt ingen dans på rosor alla gånger. Fel tycker vänstern och sorterar in den under sträng lutheransk ”vithetsnorm”. Ni begriper säkert vad jag menar, eller hur?

Man kan vara säker på att när en vänsterbliven börjar yra om normer så är det allmänt förhatligt och fel.
Mer än något annat, det innebär att alla andra, inte den vänsterblivna, ska ändra på sig. Det vänsterblivna har nämligen skådat ljuset, isolerat problemet (”normen”) och rider nu ut i strid för att ställa saker och ting till rätta!

Till skillnad från undertecknad. Jag nöjer mig gott med att jag i huvudsak får göra som jag vill så länge ingen annan råkar illa ut. Klassiska liberaler är modesta typer som begriper att förstå en mycket grundläggande sak. Vad som är bra för mig behöver inte nödvändigtvis passa alla andra!

Värst av alla är, enligt mitt tycke, klimatpellejönsarna. I lokalblaskan Hallandsposten vill en debattör ifrågasätta ”bilnormen” i storstäderna.
Att han, eller om det ska vara hen, tar upp trafikstockningar är kanske rimligt. I storstäderna förekommer just sådana en masse.
Men snurrigt blir det när han, eller hen, skriver att de 7000 (?) som årligen dör i Sverige på grund av trafikens utsläpp och dubbdäck ska jämföras med de 50 som dött i skjutningar hittills i år.

7000 måste för det första vara en uppskattning, för det andra brukar vänstern annars ogärna jämföra saker med varandra. Förutom när det gagnar deras egna syften, givetvis.
Dessutom begriper alla vettiga människor att just skjutningarna berör en öm punkt hos vänstern och att de därför önska förminska problematiken så mycket de kan.

Skjutningarna bevisar nämligen att deras kära integrationsprojekt har gått helt åt skogen. De har helt enkelt tappat kontrollen och använder ”klimatet” och städernas privatbilism som snuttefilt för att trösta sig.

Som klassisk liberal är saken mycket enkel. Vill folk slösa bort en stor del av sin lön på privatbilism så får de göra det, även om man bor i storstäder. Den som inte vill bo i storstäder kan gott flytta därifrån.
Jag är fullständigt trygg med att lokalsamhällena löser frågan!