Klargöranden!
Det kanske är dags för en del klargöranden!
I riskdagen sitter det bara mer eller mindre, oftast mer faktiskt, socialistiska partier. Två är mer socialistiska än de andra, nämligen S och SD. För att uttrycka det på samma sätt som en glad twittrare, SD är sossar som inte är woke.
Det är en träffande beskrivning då SD önskar samma välfärdsstat som S. Partierna skiljer sig egentligen bara åt när det gäller vilka som ska komma i åtnjutande av välfärdsstaten, inte utformningen av densamma.
SD är betydligt mer nationalistiska lagda än det moderna sosseriet. Ungefär på samma nivå S var på 1920 till 1940-talet. Vi talar alltså om den tiden i Sveriges historia när det folkstammens hygien ansågs viktig, en särskild bokstav stämplades i pass (åtminstone tills krigslyckan för Tyskland vände) och baltutlämningar anordnades med liv och lust.
Ett ganska bortglömt bottennapp är för övrigt Hugo Fröderbergs göranden och låtanden som chef för Vipeholmsanstalten.
Den största skillnaden mellan SD och S är sannolikt att SD inte någonsin skulle gå så långt med stolligheterna.
Sannolikt är Magdalena Andersson mycket medveten om den saken och drömmer om en rejäl ”regeringskris” där S på något sätt kan ta stöd av SD för att svinga sig tillbaka till maktens innersta rum och köttrikaste grytor.¹
Vad nästan alla människor i Sverige, och resten av västvärlden också för den delen, har missat är ett mycket mycket enkelt faktum. Alla etablerade partier är kollektivistiska.
Problemet med det är att alla lösningar på problemen som politikerna skapat är ännu mer politik.
Folken är vid detta laget så uppskrämda av dödsmördarvirus, klimatkollapser, krig, energikriser och fan och hans moster att de tyr sig till sina, ländernas och världens banemän (och kvinnor), politikerna.
Det är ett stockholmssyndrom på en skala som tidigare inte setts.
KLP:s lösning för svensk del är mycket enkel. Minska staten till ett absolut minimum och låt civilsamhället blomma. Det allra minsta man kan begära är att besluten fattas på så lokal nivå som möjligt, nämligen i något som i stort motsvarar Sveriges kommunindelning.
Själva syftet med en sådan tingens ordning är att olika människor kommer komma fram till olika lösningar. Vad som gäller på ett specifikt ställe kommer sannolikt inte fungera någon annan stans. Anledningen till att detta skrämmer vänsterblivna människor är mycket enkel, de upplever alla olika utfall som djupa orättvisor.
De funderar i princip aldrig på att en kollektivistisk modell lika gärna leder till dagens problem. Nämligen att alla har det ungefär lika dåligt!
Det är därför som exempelvis KD, av många uppfattat som ett ”högerparti”, önskar förstatliga vården. Med viss rätt har de konstaterat att tidigare politiker lyckats krångla till sjukvården svårt.
Frågan är då varför politiker ska in och röja i röran genom att lägga på ytterligare ett lager byråkrati, vad blir bättre av det? Svaret är sannolikt mycket enkelt, alla får det lika dåligt på nationell nivå istället för på regional nivå som nu!
Vi måste också fråga oss vad den nya ”regeringen” tror sig svinga för magiskt trollspö, förutom det som ytterligare beskär oss på frihet och pungslår oss på pengar, när de lovar guld och himmelrike före valet men efteråt inte ens har politisk kraft att avskaffa plastpåseskatten?
Det är nog bara att acceptera faktum, vänner och ovänner, alla riskdagspartier som betyder något håller så långt det går borgfred åtminstone tills vi är inne i Nato. V och MP räknas inte in. Inte heller Cekten som haft oturen att vaska fram en partiledarkandidat som inte på studs kan lova att viga samkönade par.
Att han saknar rätt att viga folk har givetvis inte med saken att göra, tycker Annie och hennes vänner. Ska man bli partiledare i C ingår det i arbetsbeskrivningen att tycka rätt om könsdrifternas utlevande.
Slutsatsen är alltså följande. Vill du ja en massa kollektivistiskt trams röstar du på riskdagspartierna.
Vill du inte det utan önskar frihet gör du det inte!
- Det skulle vara en syn för gudarna!
