Klargörande

Klargörande 1

Ett inlägg på Twitter eggade folkskoleläraren mig till att önska framlägga ett klargörande.

Formuleringen var enligt följande: ”Åkesson skiter i NATO. Han vill medvetet provocera Erdogan. Åkesson ”råkar” inte säga saker – han har varit partiledare i 17 år. Han är inte ny på jobbet. Frågan är vem fan som är hans chef? Inte är det Kristersson iaf- Putin är väl nöjd m Åkessons insats.”

Jimmie Åkesson har inte en chef, han har 1 330 325 stycken chefer. Åtminstone om man får tro resultatet av riskdagsvalet 2022, och det får man väl eftersom Valmyndighetens ordförande Margareta Bergström och föredragande statistiker Henrik Franzon skrivit under dokumentet som fastslår resultatet.

Att ”statsminister” Ulf Kristersson inte är hr Åkessons chef får hållas för sant och visst eftersom förhållandet dem och deras partier emellan snarast är så att saken kan sägas vara omvänd, Kristersson sitter där han sitter på nåder av av Åkesson. Sannolikt är de båda helt införstådda med detta.

Att Åkesson skulle vara särskilt provokativ mot Erdoğan (av respekt för den senares upphöjda ämbete väljer jag den korrekta turkiska stavningen) håller jag inte riktigt med om. Snarare är det så att sverigedemokrater i allmänhet har svårt för muselmaner. Man behöver för övrigt inte vara sverigedemokrat för att vara det.

Den springande punkten verkar vara Sveriges eventuella Nato-medlemskap. Det kan väl tänkas att skribenten ifråga drabbats av plötsligt uppkommande så kallad rysskräck. Det skulle i alla fall förklara varför personen ifråga underförstått beskyller Jimmie för landsförräderi i och med Putte skulle vara ”nöjd m Åkessons insats.”
Nu kan man förvisso tycka mycket om den politik Jimmie Åkesson för, men att beskylla en konservativ karl som Jimmie för att springa främmande makts ärende är väl magstarkt. Faktisk på gränsen till ärekränkning!

Vad Jimmie helt enkelt gör är att föra en sverigedemokratisk politik. Om den kan vi också ha många synpunkter, bland annat att den ligger farligt nära sosseriet, men i fallet med den svenska Nato-medlemskapet spelar den oss rakt i händerna och bör uppmuntras.

Problemet är att en samlad vänsterblivenhet är djupt bekymrade, eller kanske snarare livrädda, inför det faktumet att en dryg femtedel av befolkningen inte rättar sig i ledet som de är vana att göra.
Om detta är deras reaktion för ett relativt utslätat parti som SD torde Klassiskt Liberala Partiet orsaka rent livsfarlig blodstörtning hos dem.

Man brukar säga att det gör ont när knoppar brister, Klassiskt Liberala Partiet i riskdagen skulle jämförelsevis kunna liknas vid en atombomb. Idealet vore att vardera block fick 48 procent av rösterna och KLP resterande 4 för att ta sig in.
Akutmottagningarna i Stockholm skulle fyllas med psykiskt sargade riskdagsledamöter och faran finns att alla sociala medier imploderar och endast lämnar ett svart hål efter sig.

Inget annat parti i Sverige än KLP lever nämligen efter den principen som vi gör, att på aggressivast möjliga sätt lämna medborgarna ifred.
Givetvis skulle också många medborgare, exempelvis skribenten på Twitter, med stor sannolikhet uppleva situationen som högst olustig. Tänk att inte ha några höga vederbörande som ständigt skriver en på näsan, pekar med hela handen eller stiftar tvingande lagar.

Jag skulle se det som en fördel om man lyckades blockera så mycket som möjligt av allt trams som riskdagen hittar på. Det mesta kan förövrigt beslutas på exempelvis kommunal nivå, de sitter närmare den befolkning som kommer beröras av vad som bestämts.
Självklart skulle vi omedelbart arbeta hårt för ett utträde ur EU och andra internationella sammanslutningar som hindras svenskarnas strävanden mot lycka och rikedom.

Något så kallat ”politisk hantverk” behöver man för övrigt inte bry sig om. Om politiker alls har ett existensberättigande ligger det i att administrera viljan hos de röstberättigade som valt dem, det är ett klargörande som härmed får anses klargjort!