Kalla Kriget 2.0

Vi går mot ett bistrare klimat, Kalla Kriget 2.0.

Det är svårt att tolka de senaste årens utveckling på något annat sätt. Vi som växte upp med kärnvapenhot, territoriellt invasionsförsvar och slutligen närde hopp om att Ronald Reagan knäckt ryggen på den ryska björnen får stå där med våra långa näsor och skämmas.
Den nya liberala världsordningen visade sig vara ett uppdiktat falsarium.

I Asien mullrar Kina, det landet är knappast en fredlig panda utan snarare en bläckfisk som sträcker ut sina tentakler över världen.
I Sverige har man stora intressen i bland annat vindkraftverk och kollektivtrafik. Kommunisterna surar över att de stängs ute från telecom-marknaden. Genom sitt bygge av en ny sidenväg skaffar de sig kontroll över infrastruktur i resten av världen och Taiwan ligger pyrt till.
Till yttermera visso är man också kompis med Putte.

Putte är givetvis ett kapitel för sig. Den största avvikelsen hos honom jämfört vilken västlig politiker som helst är att han öppet förklarar sina mål och sedan försöker genomföra dem.
Kortfattat är Putte putt över att Sovjetimperiet gick under, han önskar återupprätta det. I praktiken ordnar han det också.
Den senaste given är att taktiska kärnvapen placeras ut i Vitryssland, förmodligen nära gränserna till de tre Nato-länderna Polen, Litauen och Lettland.

Kalla kriget 2.0 med andra ord. Inte så mycket för att man verkligen tror att konflikten ska bli het. Snarare för att hålla upp ett varningens finger mot Nato i akt och mening att förklara situationens djupa allvar.
Helst av allt vill kanske Putte att Vitryssland blir en delrepublik i Ryssland igen. Då kan han nämligen helt och hållet applicera sin kärnvapendoktrin, att ett anfall mot moder Ryssland betyder vedergällning med strategiska kärnvapen.
Den taktiska varianten är en viss tröst under tiden man väntar på att Vitrysslands nuvarande diktator ska trilla av pinn.

Det ryssasiatiska blocket bestående av Ryssland, Kina och övriga allierade, främst då utvecklingsländer som får förmånliga lån och infrastruktursatsningar, har många försteg jämfört med västvärlden. De täcker en stor yta rent geografiskt, har stora naturtillgångar samt är många människor till antalet och föraktar gemensamt västvärldens kultur och normer.
Sannolikt ligger vårt koloniala arv oss i fatet. Å andra sidan går det att konstatera följande, ingen vet hur världen sett ut utan det. Ingen modern människa i väst kan förövrigt lastas för vad deras förfäder tagit sig till, arvsynd får vi överlåta till religioner att tvista om.

Ytterligare fördelar för våra motståndare är att vi investerat i deras kunskapskapital och förlagt tillverkning till deras länder.
För Sverige är det klart ingen fjäder i hatten att kinesiska forskare med militär anknytning utbildats på svenska universitet. Vi kan vidare utgå ifrån att våra samhällen är utsatta för allehanda former av olaglig informationsinhämtning.
Politiker och andra höga vederbörande är givetvis medvetna om det också. Anledningen till att inget hörs om det är bland annat att man fortfarande tror på den teoretiska möjligheten att ekonomisk utveckling per definition ska innebära att länder också får västerländska värderingar, eller så skäms man bara för att man misslyckats.

I vår moderna världshistoria fanns det ett mycket trångt fönster mellan Berlinmurens fall och Puttes övertagande av Krim att göra något gott av situationen.
Västvärlden med USA i spetsen misslyckades eftersom man dels inte begrep vad man skulle ta sig till, dels var alltför upptagna med att tukta muselmaner till lydnad. I efterhand kan vi konstatera att utfallet inte bara blev magert, åtgärderna var faktiskt helt kontraproduktiva.
Det gick åt pipan.

Så då står vi alltså där med proxykrigföring i Ukraina, ett Kina som kan rusta sig förbi USA på världshaven och ett flyktingkaos utan dess like i snart sagt hela västvärlden. Ett kalla kriget 2.0 som är sju resor värre än det första kalla kriget.

En bidrag till lösningen skulle vara att föredra frihet framför storskaliga lösningar. På så sätt slipper man hela tiden block som utgör hot mot varandra.
Satte man sig ner och kom överens om den enkla lösningen skulle mycket vara vunnet. Tyvärr vågar ingen ta initiativet och inse det självklara, istället placeras nya taktiska kärnvapenladdningar ut i Europa.
Det är bistra tider vi lever i…