Je Suis V!
Je Suis V fick jag nästan lust att utbryta när jag öppnade lokalblaskan Hallandsposten.
Det hade visserligen gått lika bra med Je suis Laholmspartiet. Men rubriken blir inte lika snärtig då, i ett allt hårdare medieklimat gäller det att formulera sig på gränsen och provocera stenhårt, annars ids inte en alltmer avtrubbad populas klicka för att få sina låga behov tillfredsställda.
Striden gällde arvodena för politikerna i Laholms kommun under 2024. Vänsterpartiet hade föreslagit att arvodena skulle frysas. Anledningen därtill är att läget är som det är med räntor och annat trams som skickar mörka moln över himlavalvet och folks plånböcker.
Björn Abelli (V) finner det osolidariskt att två nämndordförande ska ha 36 500 kronor i månaden för att arbeta 50 procent medans en skrapar ihop 32 850 spänn för att ”jobba” 45 procent.¹
Han fick hela oppositionen med sig i kommunens demokrati- och organisationsberedning. Ledamöterna från C, M, KD, L och S röstade för, oppositionen alltså nej. Ordföranden från S röstade med ja-sidan och höjningen gick sålunda igenom, fortsättning lär följa när frågan ska upp till kommunfullmäktige.
Stridigheterna tar emellertid inte slut där. Åke Hantoft (C) som är den nämndordförande med minst lön, blott och bart 32850 kronor för att ”jobba” 45 procent, yrkade på att alla tre nämndordförandena skulle ha samma lön.
Det tolkades av alla inblandade som att han önskade sänka de andra tvås löner, en tolkning som han kanske inte delade helt och hållet. Hans förslag röstades ned med röstsiffrorna 4-6.
Sist men inte minst gällde det striden om betalningen för ordföranden i den nya kultur- och folkhälsonämnden. Här blandade sig min personliga favorit och laholmspolitikens egen gossen Ruda, Laholmspartiets Bertil Johansson, in i leken. Han är inte den som lägger fingrarna emellan och bryr sig om att vara kompis med alla, hans förslag var helt enkelt att arvodet skulle uppgå till exakt 0 (noll) kronor.
I Hallandsposten uttalar sig Bertil Johansson enligt följande: ”Den nämnden har inget berättigande. Den är inrättad bara för att rädda politikerna när kultur- och utvecklingsförvaltningen läggs ned. De ska max sammanträda 100 timmar per år, och då ska personen som sitter som ordförande ha 21 900 kronor i månaden. Det är makalöst, säger Bertil Johansson.”
Hårda bandage med andra ord. Man måste givetvis vara en ärkesocialist av alldeles särskilda mått för att inte hålla med Bertil Johansson i kritiken. Om det han säger stämmer blir timlönen för ordföranden i kultur- och folkhälsonämnden smått makalösa 2628 pickadoller, det är nästan så att till och med undertecknad kan tänka sig att byta parti och söka jobbet!
Tyvärr föll förslaget då endast V och LP höll med, röstsiffrorna blev 2-8.
Om arvodena kan man säga mycket. Det mest uppenbara är att en halvtid kan dra ihop nästan 37 000 spänn. Om man jämför det med vad en kommunalanställd undersköterska på heltid kommer upp i så sticker det givetvis i ögonen.
Själva processen kan man också ha synpunkter på. Ur en så kallat demokratisk synvinkel är den givetvis oantastlig. Problemet är bara att ingen, förutom småpartierna, har några egentliga skäl att inte mjölka systemet på pengar.
Den mest centrala problemformuleringen (för att låna ett ord från modernt managementdravel) är att betalningen nog tros spegla det upplevda ansvaret för positionen. Inte skulle det väl vara så svårt om man nu inte fick så mycket betalt för uppdraget?
I själva verket är det så att uppdraget borde vara oerhört enkelt att sköta eftersom den övergripande politiska principen måste vara att på aggressivast möjliga sätt lämna människor ifred!
Det kan tänkas att kommunpolitikerna i Laholm och annorstädes inte helt och fullt delar den uppfattningen. De vill istället göra tvärtom, på aggressivast möjliga sätt lägga sig i människors liv. Samt, givetvis, få en bra slant för besväret det medför för dem att göra så!²
Min uppfattning är att det är inte bara är fel, det är dubbelfel!
- Man följer riskdagsledamöternas arvoden.
- Pengarna tar man av valboskapen under hot om våld.
