Jämställdhet

När det kommer till jämställdhet går det att läsa följande i KLP:s partiprogram:

”Klassiskt Liberala Partiet anser att all identitetspolitik utgör en kränkning av individens fri- och rättigheter.

Klassiskt Liberala Partiet är därför fundamentalistiska motståndare till alla tendenser att människor utifrån någon annans uppfattning om dennes grupptillhörighet ska ges olika rättigheter, skyldigheter eller ekonomiska spelregler.

Ingen har valt sin hudfärg eller sitt kön. Klassiskt Liberala Partiet anser att alla individer kan och vill ta ansvar för sina egna livsval. Detta utan att behöva bedömas eller fördömas på grund av sin hudfärg, kön, sexuell läggning eller annan godtycklig grupptillhörighet.

Barn får absolut inte utsättas för marxistiska ”kritiska teorier” om maktstrukturer, klassförtryck och könsmaktsordning. Ett barn ska inte behandlas annorlunda än ett annat bara för att de tillhör olika grupper. Flickor ska inte lära sig att kvinnor är utsatta och maktlösa offer. Alla människor ska bemötas, bedömas och behandlas utifrån sina egna handlingar, inte någon annans. Att särbehandla individer utifrån deras grupptillhörighet är ren och skär rasism och sexism helt oavsett om de som förespråkar detta själva kallar det för antirasism och feminism.”

Vi kan alltså lugnt konstatera att KLP skiljer sig markant från den rådande uppfattningen i samhället i övrigt. Man kan till och med kalla skillnaden avgrundsdjup. Exempelvis är det riskdagspartiernas levebröd att utmåla just sin grupp av väljare som den som behöver mest särbehandling i form av bidrag, sänkta skatter eller andra ”politiska åtgärder”.
På så sätt kan partierna bygga upp en maktbas som säkrar platsen vid rikets köttgrytor.

Självklart kommer ett parti som KLP att utmålas som ett hot eftersom vi menar att ingen ska särbehandlas och ges olika rättigheter, skyldigheter eller ekonomiska spelregler. Riskdagspartierna kommer per definition att förlora sina nästan oändliga möjligheter att lagstifta om olika rättigheter, skyldigheter eller ekonomiska spelregler om KLP får möjligheter att påverka.

Just att alla individer kan och vill ta ansvar för sina egna livsval är lika centralt för varje klassiskt liberal som det är svårt att acceptera för representanterna för riskdagspartierna (och många andra grupper i samhället).
Det är också därför som vissa har svårt att förstå varför vi inte är helt svart/vita i vår politik. Vi tolererar exempelvis mycket aparta kulturyttringar så länge vi slipper utsättas och betala för de själva, det är därför vi inte anser att någon form av kulturyttring någonsin ska vara skattefinansierad.

I ett klassiskt liberalt samhälle blir tanken på att vissa grupper är underordnade andra grupper omöjlig eftersom grupptillhörigheten inte per automatik innebär underordning.
Eftersom människor kommer bli bedömda utifrån sina handlingar har man dessutom ett aktivt val att göra. Man kan göra gott och bli accepterad, eller välja att inte göra gott och därmed inte accepteras. Detta till skillnad från idag när människor befinner sig i ett kulturellt limbo utan någon vettig utväg.

KLP:s förhållningssätt innebär att kvinnor och män per definition är helt jämställda medspelare i samhället. Representanter för religioner och kulturer som inte delar den uppfattningen får antingen ändra sig eller flytta någonstans där deras åsikter kan hållas för sanna och vissa.
KLP:s förhållningssätt innebär att ingen skall ”bedömas eller fördömas på grund av sin hudfärg, kön, sexuell läggning eller annan godtycklig grupptillhörighet”, utan enbart ”utifrån sina egna handlingar, inte någon annans”.

Det sistnämnda innebär att KLP helt och hållet ställer sig bakom principer som yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet och demonstrationsfrihet.
I Sverige skall allt gälla lika för alla vuxna och rättskapabla människor, det gäller skyldigheter, rättigheter och friheter.

KLP anser slutligen att staten med alla sina myndigheter har en skyldighet att inte lägga sig i medborgarnas liv. Staten har däremot en skyldighet att skydda medborgarna från yttre hot.
Staten ska därför inte syssla med att dela ut bidrag till civilsamhället och därigenom legitimera vissa gruppers arbete. Vad staten kan göra är att ta ut så lite skatt som möjligt för att civilsamhället ska kunna bekosta sig självt.
På så sätt kommer samhället bli mer jämställt än vad är för närvarande.