Italien

Enligt uppgift i tidningen Bulletin har 130 000 personer ansökt om asyl i Italien, siffran är den högsta sedan 2018, och är 35 000 fler än samma period 2022.

Giorgia Melonis löften om att stoppa strömmen av folk från Afrika har alltså misslyckats. Vi måste ställa oss frågan varför det inte går att med legala medel göra något åt problemet.
Som vanligt är det mycket enkelt och stavas EU. Om inte alla länder i unionen är överens om hur slipstenen ska dras så kvittar det vilken högerregering som sitter och styr och ställer i Rom. Det finns givetvis en ytterligare en lösning som vi kan se oss i månen efter, den går ut på att Italien lämnar EU och kör loppet helt på egen hand.

Om man man som jag är lat till sin natur räcker det med ett exempel för att påvisa hur beroende Italien är av EU. Italien fick närmare närmare 200 miljarder euro i bidrag och lån via coronafonden 2021. Det är inte precis kattskit för ett land som i bästa fall går halvbra och har en hel del inhemsk kriminalitet och korruption att hantera.
Det finns givetvis även andra exempel man kan ta upp. Men poängen framgår tydligt, den som är satt i skuld är icke fri.

Det finns helt uppenbart många problem med en organisation som EU. Ett av de största är givetvis att den är en parodi på det som kallas demokrati. Särskilt gäller i avgörande frågor som migrations- och flyktingfrågor, alldeles särskilt för länder som ligger illa till likt Italien.
För italienarna skulle det vara bäst att själv besluta hur gränspassager skulle hanteras, det är ju dom stackarna som håller på att gå under.

Istället står det italienska samhället inför ett mycket bistert faktum. Rabiata och högljudda politiska klasser i andra länder som står flera hundra mil från det dagliga kaoset och eländet i Italien är med och bestämmer.
Bland annat än väl samlad vänsterblivenhet här i Sverige som har förmånen att slippa tältläger och eskalerande brottslighet. Det är nämligen enkelt att vara solidarisk i tanken, svårare när tvingas ta ett personligt ansvar.

Italienska politiker vill att Europa tar ett samlat ansvar för krisen. Vi kan väl tänka oss att de i mångt och mycket kommer få se sig i månen efter det, just nu är man för upptagen med andra saker.
Möjligen, men det är sannolikt en dröm, kommer man ta ett samlat grepp om saken när Italien ytterligare förfallit.

Med organisationer som EU är det så att enskilda och geografiskt utsatta länder per definition måste rätta sig efter beslut, eller ickebeslut, som länder utan den geografiska utsattheten varit med och fattat eller inte fattat. Italien är ett utmärkt exempel på det.
Vad bryr sig en blåhårig doktorand i korgflätningens genusteori på Södertörns högskola om vad italienarna tycker? Sannolikt ganska lite eftersom situationen ser ut som den gör.

Vad den blåhåriga doktoranden däremot älskar är till icke förpliktigande solidaritet även om den västerländska civilisationen som vi känner den går under på kuppen.
Fler än jag önskar att de skulle lämna sin trygga tillvaro och hjälpa till på plats. Devisen kan vara att ingen kan göra allt men alla kan göra något!

Tyvärr är inte heller det en framkomlig väg. En samlad vänster har nämligen begripit åtminstone en sak, det är behagligare att posera än att smutsa ner händerna. Det är därför de är övertygade om att EU och dess institutioner är något bra. Att man aldrig kommer till en klar slutsats om vad man ska sig till (ett av demokratins dilemman) bryr man sig inte så mycket om.
Huvudsaken är man uttrycka sina åsikter, tankar och känslor.

I Italien kan man däremot mer än gärna hålla sig för skratt och struntar nog helt i känslorna. Krisen är ett faktum och med några hårdhandskar kan de inte ta hand om saken.
I bakgrunden, och det behöver man inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tro, gnuggar globalisterna händerna och skrattar förtjust!

För svensk del är saken klar, säg nej till EU så vi slipper eländet.