ISK

Till Vänsterpartiets stora förtret har inte de arbetande klasserna ännu kastat av sig kapitalismens bojor och förstatligat produktionsverktygen!

I själva verket måste det vara så att de flesta svenskar, givet Vänsterpartiets opinionsstöd, finner situationen ganska trivsam. Revolutionen lär dröja ännu ett bra tag.

I Vänsterpartiets värld är det så individualism är av ondo, möjligen undantaget vilken typ av könsidentitet man har. Åtminstone så länge den bejakar det faktum att socialistisk feminism är skapelsens krona. Allt annat är bara så 1900-tal och fel.
Ett särskilt horn i sidan har man till att folk faktiskt har möjlighet att spara pengar utan att betala en massa mängder skatt på sitt flit.

I kommunisternas värld är den frågan ganska enkel. Människor har inte förmågan att själva göra rationella val.
Ett exempel på rationella val är exempelvis när kommuner, regioner eller staten köper in menskonst. Ett exempel på irrationella val är när arbetstagare sparar pengar på ett ISK-konto för att i framtiden kunna köpa sig ett hus.

Det kan faktiskt inte uteslutas att vissa människor sparar pengar på ISK-konto bara för att de inte vet vad de annars ska ha för nytta av dem just nu. Sannolikt anser Vänsterpartiet att dessa typer är de mest lömska av alla. Varför, kan man tänka att Vänsterpartiet tänker, har dessa lömska hyperindividualister så mycket pengar att de kan spara?

Det är sannolikt därför som man just nu satt ner foten och kräver att sparande på ISK-konto som överstiger 1 miljon kronor skall beskattas.
Tony Haddou, skattepolitisk talesperson, vill nu införa 30 procents kapitalskatt och se till att den blir progressiv. Det vill säga öka ju större kapitalinkomsterna blir.

Av en ren händelse har Tony, enligt vad undertecknad själv kan snoka reda på, ganska precis inköpt ett hus i Göteborg för det facila priset av 6 900 000 kronor. Vilket ger en kontantinsats på dryga miljonen.
Nu kan jag inte tänka mig annat än att han och sambon (ehuru giftermål måste vara uttryck för klassförräderi för en kommunist av hans kaliber) delar solidariskt och millimeterrättvist på alla kostnader. Men om vi leker med tanken att deras sparande låg på varsitt ISK-konto är det tur att de lyckades buda hem köpet in det blev skatt på eländet.
Det är nämligen, vilket också varje kommunist bör känna till, lättare att spara ihop pengar om man slipper skatta bort dem.

Det är nog där som skon klämmer för våra extremvänsterister i riksdagen. Tillräckligt med kulor för menskonst, likabehandlingsplaner och en sjukvård som inte klarar av att leverera sjukvård har man ändå.
Risken med att lämna ISK-kontona orörda är av ideologisk/pedagogisk karaktär.

Ideologiskt kan det synas oförsvarbart att inte i varje givet ögonblick arbeta för att bredda och fördjupa skattebasen. Däri ligger så att säga Vänsterpartiets existensberättigande. Vi får hålla det för otroligt att dagens svenska sillmjölkar till kommunister i riksdagen kommer initiera de arbetande massornas väpnade revolution mot borgarklassen, jordägarna och kapitalet.
Istället arbetar man långsiktigt på att kringskära de värsta avarterna av liberal demokrati, som tanken att folk själva kan fatta rationella beslut om vad man vill och kan göra med sina pengar.

Ur ett pedagogiskt perspektiv finns det flera poänger att göra. Det mest uppenbara är givetvis att peka ut för sina erbarmligt fattiga kärnväljare, åtminstone de som inte redan flytt till SD, att man tar klasskampen på allvar och vill piska småskaliga kapitalägare till skum.
De småskaliga kapitalägarna ska skrämmas till lydnad och fås att förstå att så lätt kommer de inte undan!
Den tillträdande socialdemokratiska ledaren fru Andersson får sig en välbehövlig påminnelse att den av Vänsterpartiet initierade misstroendeförklaringen mot statsministern inte var en engångsföreteelse, det är helt enkelt en signal om man inte heller fortsatt är någon dörrmatta till regeringskansliet att torka av skorna på.

Jag konstaterar att det som vanligt är ett spel för gallerierna. Ett plockande hit och dit som inte direkt är ägnat åt något annat än att positionera sig och skruva lite på systemets kranar.
Ett faktum är att min önskan om en mindre stat och mer civilsamhälle skulle leda till både mindre behov av skatt och tjafs om folks göranden och låtanden med sina pengar.

Jag hoppas få ge uttryck för de tankarna i riksdagen efter valet 2022!