Internationella Kvinnodagen

Om det alls är lämpligt att fira den Internationella kvinnodagen, hur ska man fira den?

Den internationella kvinnodagen instiftades 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Hon tillhör för övrigt den yppersta elit av hårdföra arbetarhjältar som förärats en begravningsplats i Kremlmuren i Moskva.

Jag kan alltså konstatera att just denna dags historiska rötter omöjliggör för undertecknad att fira den med någon särskilt reda, någon måtta får det vara på tokigheterna.
Till Clara Zetkins försvar får man dock framföra att hon föddes och verkade i en tid när arbetarklassen och framför allt arbetarklassens kvinnor levde i stor fattigdom och armod.

Det intressanta är givetvis att undersöka vilka motiv den moderna människan har för att fira dagen. Som vanligt är det lämpligt att söka sig till lokaltidningens insändarsidor för att att få ett svar.

Givetvis är det så att lokaltidningarna, enligt dem själva, har en mycket viktig roll att fylla i ett påstått fritt och demokratiskt samhälle. Det gäller att få med alla möjliga olika perspektiv på sakernas tillstånd, allra helst de som man förväntar sig att människor med sunda åsikter har.

Sålunda kan vi lära oss att ”När det gäller mäns våld mot kvinnor så är det den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle.”
I just den insändaren från något som kallas ”Halmstad Zontaklubb” får vi oss mycket vettigt till livs om kvinnors situation här i världen. På sina håll och kanter är den som bekant överjävligt dålig, för att uttrycka sig milt.

Vad ”Halmstad Zontaklubb” missar är själva poängen. Nämligen att ansvaret för en mans våld mot en kvinna, eller mäns våld mot kvinnor på gruppnivå, i grund och botten beror på den enskilda mannens förmåga att ta ansvar själv. Det borde i alla fall vara så om man vill lösa problemet.
Genom att lägga ansvaret på en anonym samhällelig struktur undandrar vi ansvaret från individen. Det hela blir helt enkelt någon annans problem.

FN har för övrigt ställt upp en massa tjusiga delmål för att nå fram till att kvinnor och flickor ska få egenmakt. Det verkar gå sådär halvbra med det arbetet. Sannolikt beror det på att många kulturer snarare än samhällen ägnar sig åt avancerat kvinnoförtryck.
Det är givetvis så att FN, om man nu ville få någon ändring på sakernas tillstånd, skulle ägna sig åt en övergripande kulturförändring än att föreläsa om jämställdhet för Talibaner i pyjamas och vad annat man nu gör.

Dock kan det tänkas att Talibanerna själv finner dylika saker som avvikande och skumma. De är fullt upptagna med att skapa sitt islamistiska paradis här på jorden och har nog med det.

Vad många missar är att systematiskt kvinnoförtryck verkar vara genetiskt inympat hos vissa människor, exempelvis muslimer.
Hos oss i väst missar man ändå målet och vill införa tvingande kvoteringar och annat dravel. Det är också en form av förtryck, men ett mer utjämnat och solidariskt sådant eftersom det bär godhetens förtecken.

I vår egen nordeuropeiska lilla randstat var det en fröjd att följa den någon förvirrade debatten inför valet av fru Andersson till såsseriets partiordföranden förra hösten.
Det var som man inte riktigt visste vilket ben man skulle stå på eftersom det givetvis var helt självklart att en kvinna skulle kunna väljas och på ett ickedemokratiskt sätt norpa åt sig statsministerposten.
Samtidigt var det självklart fantastiskt att det just var en kvinna som skulle väljas och på ett ickedemokratiskt sätt norpa åt sig statsministerposten. Äntligen, liksom!

För oss som har en nykter syn på livet och universum kvittade det lika. Vi konstaterade avmätt att man valde en karriär- och pekuniärsosse till posten. Socialdemokraternas bittraste motståndare, vi klassiska liberaler, lyckades slå dem på deras egen planhalva eftersom vi tyckte kandidatens kön i sammanhanget var helt oviktigt!

Det är nämligen så vi fungerar. En klassisk liberal att räkna med är en gravt meritokratisk typ. Vidare erkänner vi icke-aggressionsprincipen, det kan i sammanhanget sammanfattas med att du inte ska utöva våld om du inte blir angripen. Det är för övrigt därför som vi inte med någon iver vill fira Internationella kvinnodagen.

Om vi firar den och vill hylla flickvännen, hustrun, mamma eller någon annan kvinna i vår närhet så kan vi med fördel ge dem ett presentkort på självförsvarskurs eller vapenutbildning. Det kan vara en bra present i dessa bistra tider när påstått feministiska kvinnor deltar i projektet att översvämma landet med ”män” från kulturer där kvinnor inte är vatten värda!