Inte grationen i Halmstad

Av okänd anledning går det trögt med integrationen i skolorna lokaliserade i socioekonomiskt utsatta områden som har en hög andel elever födda i ett annat land, eller har föräldrar som är utrikes födda.

Halmstad, min hemkommun, är inget undantag från regeln. I vissa områden kan man tala om inte gration snarare än integration.
Förra året satsade man 1 miljon sköna skatteslantar, inhystade i kommunens skattkista under hot om våld, för att komma till rätta med problemet. Pengarna finansierade två heltidstjänster på särskilt svårhanterliga skolor.

I år satsar man två miljoner för att anställa ytterligare integrationssamordnare . Tydligen möjliggör extraslantarna att integrationssamordnaren på Andersbergsskolan blir någon sorts chefsintegrationssamordnare , om jag förstått saken rätt.

Hen ska hjälpa till med att utveckla ett koncept som kallas “Skolan mitt i byn” på de andra behövande uppfostringsanstalterna.
Det är kanske ett namn som många av de utrikes ifrån kommande barnen och föräldrarna kan relatera till. Det har ju med all önskvärd tydlighet visat sig att det inte enbart är topputbildade storstadsbor med doktorsexamina som söker sig till vårt land. En icke föraktlig del verkar näppeligen kompetenta alls.

För svenskar ger givetvis “Skolan mitt i byn” sköna Bullerby-känslor.
Sålunda ett bra namn eftersom alla så kallade målgrupper kan relatera positivt till det. Huruvida innehållet ger positiva resultat återstår dock att se.

Man har dessutom beviljat 1 miljon kronor till ett projekt rörande digital integration för stadsdelarna Vallås och Andersberg.
Personalen på stadens bibliotek och Medborgarservice har nämligen gjort den oroande upptäckten att folk från dessa stadsdelar, dess invånare består inte till största delen av lintottar, har svårt att navigera bland och använda olika digitala plattformar.

Lite som svenska pensionister när dessa har svårt att boka vaccinationstider eftersom det kanske krävdes Bank-Id. Kommunen har som tur är, eller av ren självbevarelsedrift, inkluderat även dem i satsningen.
Man får väl hoppas att projektet inte kräver att de som ska undervisa måste lära sig främmande språk, vilket på allvar framförts som förslag i andra kommuner för att bibliotekspersonalen skulle kunna kommunicera med låntagarna, för då lär miljonen snabbt ätas upp!

Vi kan alltså konstatera att det som förra året var en miljon kronor är nu alltså tre miljoner. Inga småslantar med andra ord.

Som högertroll undrar jag då varför det är sådana oerhörda problem med att integrera folk? Varför kostar det så mycket?
Jag drar mig till minnes hur äldre invandrare, de som kom hit på 60-talet, förklarar att de steg iland på svensk mark på fredagen. Påföljande måndag stod de på fabriksgolvet och slet. Numera är genomsnittstiden för att bli självförsörjande 13 år!

Visserligen har samhället blivit mer komplext. Men att att det ska ta 13 år att försörja sig själv är orimligt, eller hur?
Vårt språk har inte heller utvecklats i en sådan riktning att det numera är svårare att lära sig vardagssvenska än på 60-talet.

Kan det vara så enkelt att för många kommit på för kort tid och effektivt pacificerats av en välmenande stat?
Är det rentav så illa att vissa, eller till och med en stor del, av dem som kommit i grund och botten inte vill anpassa sig?

Många frågor blir det. Lösningen verkar vara att satsa miljoner på integration. Frågan är bara om man lyckas bättre nu än för, låt oss säga, 5 år sedan?

Klassiskt liberala partiets tanke om att folk som kan garantera sitt uppehälle genom hederligt arbete låter mycket bättre, det är min bestämda åsikt. För övrigt måste allt som sker organiskt och på frivillig grund vara bättre en storskaliga kommunala eller statliga projekt.

“Skolan mitt i byn” riskerar att bli ännu ett hittepå-projekt som kostar mer än det smakar. Så kallad digital integration kan frivilliga krafter ägna sig åt om det behövs.

När jag kommer till riksdagen 2022 ska principen vara att den som inte kan integrera sig på frivillig basis och av egen kraft inte har i mitt Sverige att göra!