Inte Gration

Jag ska nu, med gårdagens inlägg i färskt minne, förklara varför Sverige misslyckas med integrationspolitiken. Men vi börjar med ett lyckat exempel på invandring i Sverige, en rejäl integration om man så vill.

I mitt yrke råkar man nämligen på exemplar av rejäla invandrare med en stor regelbundenhet. Inte lika ofta som skräckexemplen, dock. Jag har har ingen statistik att visa upp utan går på magkänslan.
Personen jag vill berätta om nu, det lyckade exemplet, har bott i Sverige i fem år och kommer från en av gulfstaterna. Personen har fast jobb och talar, om än med kraftig brytning, i stort sett felfri svenska.

Lite skojfriskt kan man påstå att karln per definition är fullständigt assimilerad i det svenska samhället i och med att han numera endast dricker Gevalias kaffe. Han är också fullständigt införstådd med att man på de flesta svenska arbetsplatser dyrkar kaffepausen.

Man kan därför fråga sig varför han lyckats när andra misslyckas så kapitalt.
En orsak är säkerligen utbildningsnivån, kommer man till landet med en någorlunda välbehövlig kompetens och god vilja är det lättare att lyckas. Om man till det lägger västerländska värderingar går det ännu bättre.

Vi kan då fråga oss varför integration oftast tycks sluta med inte gration.
Det enklaste svaret är givetvis att de flesta varken har utbildning, vilja eller särskilt västerländska värderingar.
Svårare än så behöver det inte vara.

Att romer, som håller egna rättsliga prövningar inom sin etniska grupp, förkastar det samhälle de lever i behöver man inte vara klassiskt liberal, som undertecknad, för att begripa.

Problemet är bara att den förhärskande administrativa klassen av ärkevänsterister vägrar att inse detta faktum. De är nämligen fullt upptagna med att rädda världen och ser inte skogen för alla träd.

Hemligheten med integration är nämligen att den bäst sker av egen vilja och i det närmaste organiskt. Det fungerar inte på dem som inte vill och ska tvångskommenderas till det.
Det är den insikten som den förhärskande administrativa klassen saknar. Och det är när man saknar den insikten som man, som ett bråkrör gjorde, står och gråter i rikstelevisionens utsändningar när gränserna måste stängas.

Möjligen upplever man misslyckandet som för stort eftersom det bevisar en sak mer än något annat. Nämligen att Sverige inte kan kallas humanitär stormakt. Vi har inte helt outtömliga resurser att lägga på all världens folk.

Givetvis föreligger det oerhört stora kulturella skillnader mellan olika människor i världen. En sak kan man dock vara fullständigt säker på. Alla människor vill ha det bättre. Det är därför ett i sammanhanget välutvecklat land som Sverige utgör en formidabel magnet för individer från relativa skitländer.
Det kan till och med, hör och häpna, vara så att de är redo att skarva en hel del för att kunna komma hit och leva här.

Det får man dock inte påstå. Enligt den förhärskande administrativa klassen är det synd om de som kommer, därmed basta!
Möjligen är det så. Men då är nästa fråga om det verkligen blir bättre att låsa fast dem i en avancerad form av inlärd hjälplöshet?

Min uppfattning är att det gått för långt redan när man börjar fundera på behovet av integrationspolitik. Då har man tappat greppet över situationen.
Integrationspolitik är lika illa som arbetsmarknadspolitik. Det är ingenting som politiker ska sysselsätta sig med.
Om det är så att en individ inte på naturlig organisk väg kan finna sig en plats i vårt samhälle är det inte samhället som ska ändras. Då får faktiskt personen ifråga flytta någonstans där han eller hon passar bättre.

Svårare än så behöver det inte vara.