Inte Gration del 2

Inte Gration del 2 1

Integrationssverige fortsätter halta vidare.
Laholms kommun fick avslag på äskade medel för att förbättra hälsan hos bidragsmigranter. I Landskrona sjösätter man ett projekt för att knacka dörr i ett “utsatt område”, så att de därstädes boende ska vaccinera sig.

I Laholm var målsättningen med projektet att aktivt arbeta med digitala verktyg för att öka social hälsa och fysisk aktivitet bland nyanlända med uppehållstillstånd och ungdomar som omfattas av gymnasielagen.
Efter dessa insatser skulle det magiska inträffa att de för kommunens omsorger undfägnade nyanlända lättare skulle kunna ta sig ut på arbetsmarknaden.

Anledningen till att länsstyrelsen i Jönköpings län som förmedlar pengarna till kommunerna avslog äskandet var att stålarna helt enkelt är slut.
Man kan sålunda dra slutsatsen att projektet varit en succé.
Några horder av nyanlända med uppehållstillstånd och ungdomar som omfattas av gymnasielagen ute på arbetsmarknaden är dock svårt att se.

Bakgrunden är att studier bland annat visar att bidragsmigranter tillbringar mindre tid i naturen än infödda svenskar. Man har sålunda sjösatt Våga hälsa, samt det nyligen så nesligt icke påbörjade Våga hälsa 2.0.
Att arbeta med digitala verktyg ansågs väl då extra bra i dessa pandemiska tider. Även om undertecknad, i all blygsamhet givetvis, anser det bättre att snöra på sig promenadskorna och vandra ut i skog och mark rent fysiskt.

Kopplingen mellan frekvensen skogspromenader och framgång på arbetsmarknaden ter sig också högst oklar, minst sagt.

I Landskrona är läget alltså helt annorlunda.
Där är situationen på sina ställen så pass allvarlig att man får bedriva rent fysisk uppsökande verksamhet. Självklart involverar det människor som talar olika språk. Det går inte att skicka ut enbart svensktalande i det utsatta området, då blir ingen information om vaccineringens fröjder meddelad till invånarna.

Tydligen är de boende där så ofantligt hjälplösa och alienerade från samhället att det senaste årets debacle helt gått dem förbi.
Men visst är det positivt att kommunen kunde hitta pengar i sina egna skattkistor för uppdraget!

Laholmsfallet visar tydligt tilltron på olika aparta projekt. Sannolikt är det ett resultat av kommunpolitiker, och kommunförvaltningar, anser att man fungerar som ett privat företag.
Ett eller flera specifika problem identifieras. I detta fallet att utomrikes ifrån kommande tillbringar för lite tid i skogen och saknar hederliga jobb. Man drar en halsbrytande slutsats om att dessa saker har ett samband och försöker slå två flugor i en smäll med storstilade punktinsatser, så kallade projekt.

Projekt fungerar bättre i företag som inte har i det närmaste oändliga skatteresurser att ösa ur. Där måste projekten ge klara och mätbara resultat. Svårare är det med politiskt styrda organisationer som genomsyras av annat än rent ekonomiska motiv.

Visserligen är det nog sant att bidragsmigranter har en sämre hälsa än svenskar, samt svårt att få jobb. Men att detta beror på en avsaknad av skogspromenader och löses bäst med digitala verktyg är nog lite för optimistiskt tänkt.
Hade antalet varit färre kan man till och med att civilsamhället klarat av att hantera saken. Fler jobb hade också funnits att dela på.

I Landskrona skulle det varit sju resor lättare om bidragsmigranterna inte fösts ihop i ett getto där de helt saknar kontakt med svenskar och den svenska kulturen.
Från min ungdom kommer jag ihåg hur min mor hjälpte en turkisk familj, som ansågs mycket exotiska i början av 70-talet, tillrätta och hjälpte dem med en del praktiska göromål. Det gick för sig eftersom de var de enda i hyreshuset. Möjligen hade de också en viss önskan att integreras i samhället.
Också här är alltså det blotta antalet ett av problemen.

Enligt den förhärskande synen på bidragsmigrationen är det så att de svenska samhället utgör problemet.
Inte de som vägrar att integreras i det.
Därför behöver det svenska samhället genomföra massiva insatser för att förklara hur det fungerar.
Inte de som vägrar att integreras i det.

Det är därför som det svenska samhället nu måste ändra inriktning i arbetet och repatriera de som hårdnackat vägrar att lägga två strån i kors och lägga ner lite egen energi på att bli goda samhällsmedborgare.

Vi måste frigöra tid, plats och energi till Sverige och svenskarna, helt enkelt. Ju förr desto bättre. Att integrera folk som inte vill eller kan kommer vi aldrig klara av.