Inrikespolitik

Inrikespolitik 1

Målet med all politik borde rimligtvis vara att försöka avveckla så mycket av den som bara bara är möjligt!

Socialism är i teorin ganska finurlig. Vi stiftar lagar, som alla förväntas följa, och betalar en del av vår lön för att ombesörja att samhället fungerar och alla har det bra.
Problemen uppstår som bekant när teorin ska omsättas i praktiken.

Alla kanske inte håller med om att alla lagar är nödvändiga eller ens adekvata. Andra vill inte betala skatt till vissa saker.
I Sverige har det gått flerdubbelt fel eftersom människor mer och mer upplever att samhället griper in i de mest privata delarna av livet. Så illa är det att vi känner hur statsmakten mer eller mindre försöker tvinga oss att tänka i konformistiska banor.

För socialister är det sistnämnda inget konstigt. De vill helst av allt att hela folket ska dra åt samma håll. Då underlättar konformismen.
Att gilla olika men tycka samma sak i grund och botten blir norm. Alla möjliga, och några omöjliga, avvikelser blir helt plötsligt det nya svarta som ska omfamnas av alla.

Det är därför som partiledare och myndigheter dyker upp på Pride-festivaler samtidigt som de hutar åt dem som inte vaccinerar sig.
I den socialistiska världsbilden är vägen utstakad och klar. Lyckan ligger i kollektiva lösningar oavsett om det behövs eller inte.

Problem med denna syn på sakernas tillstånd är den fungerar dåligt att på heterogena kollektiv. I början av 1900-talet när de flesta av svenskarna levde i fattigdom och armod var landet i en mening mer homogent än vad det är nu.
Det fungerar ännu sämre när välfärdsstaten skall utsträckas till snart alla som söker till Sverige. Det är oundvikligen så att slitningar uppstår.

Det märks tydligt att en god portion av våra ledande politiker har en suboptimal verklighetskontakt när de tror att det hela är en teoretisk fråga om integration av bidragsmigranter i Sverige och kvinnors utbildningsmöjligheter i Afghanistan.

Den ekonomiska politiken synes enbart vara inriktad på att på att så listigt som möjligt plocka in skatter och sedan försöka fördela slantarna ännu listigare, för att få snurr på projektet Sverige. Vi som hystar upp pengarna tycker väl att det går dåligt med fördelningen. Att sno våra surt förvärvade slantar har de inga problem med.

Någon rejäl energipolitik ser vi inte heller röken av. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att fundera över om MiljöPhascisterna helt kallt förhalar frågan om kärnavfallet i akt och mening att skapa en katastrof.
Deras vurm för omöjliga vindkraftverk och elektrifierad bilpark är sådan till karaktären att man undrar om de faktiskt tror att en återgång till ett primitivt agrarsamhälle är en framgång.

Föga förvånande är det så att tilltron till förstatligande är överväldigande i riksdagen. När KD-Ebba inte rappar loss och gör gängtecken i stockholmstrafiken vill hon ordna med det.

Försvarspolitik, kriminalpolitik, utbildningspolitik och det ytters sällsamma området familjepolitik ska vi inte tala om, förutom familjepolitiken…
Man måste vara bra förnumstig och översittaraktig för att med berått mod ge sig in att styra och ställa över hur människor väljer att lägga upp sitt familjeliv. Låt människor i största möjliga utsträckning göra och stå för sina val själva!

Statens mål måste vara att minsta möjliga mån lägga sig i människors liv och garantera deras frihet att göra fria och självständiga val.
Statens mål ska vara att skydda gränserna och territoriet så att vi kan vara fria att inom dessa och i vårt eget land vara svenskar.
Statens mål ska vara att tillhandahålla viss grundläggande infrastruktur så att vi har tillgång till nödvändig elförsörjning och möjligheter att förflytta oss.
Statens mål ska vara att ha en sådan lagstiftning att privata företag inte riskerar att få sina möjligheter till produktion plötsligt indragna.

Om något annat behöver den inte bry sig. Om den garanterar vår frihet ska vi nog kunna lösa resten!