Inget att Fira!

Möjligen borde en relativt stadgad karl som undertecknad, nettobetalare till statskassan och i övrigt en samhällets stöttepelare som man är, ha vett att ibland hålla gröthålet stängt.

Men inte heller i går morse när jag satt på tåget till mitt arbete i Göteborg kunde jag låta mina kvicka kommentarer vara outsagda.
Saken var nämligen den att Region Halland gick ut och slog ett slag för vaccinering mot SARS-cov-2.

Man skrev följande:
”Tack vare att så många har vaccinerat sig och att det är färre som behöver intensivvård kan restriktionerna till stor del tas bort imorgon.
I Halland har drygt 88 procent av alla över 12 år fått en första vaccindos mot covid-19 och nästan 86 procent har fått dos 2. Andelen som får dos tre ökar hela tiden. Tack för att du vaccinerat dig! ❤
Är du ovaccinerad eller har du fortfarande inte tagit din tredje dos vaccin – vaccinera dig så snart du får möjlighet.”

Den vittra kommentaren jag fällde var: ”Jag avstår helst!”

Först när jag senare kom till mina sinnens fulla bruk i höjd med Varberg började jag att tänka på hur överilat projektet var. Normalt sett brukar inte kommentatorsfältet på Facebook vara nådigt mot den som går emot den gängse normen om gillningar och hjärtan som svar på statsmaktens krav på vaccination,

Tyvärr var det då redan för sent. Man hade redan börjat ge mig tummen upp och vid denna texts pressläggning räknar jag tio tummar upp och endast två jättesura gubbar.
Med andra ord verkar fler än jag anse vaccinationspropagandan som tröttsam. Några hjärtevärmande kommentarer fick jag också, till och med från dubbelvaccinerade som ansåg att detta med den tredje dosen får helst anstå.

En märklig kommentar i fältet, som dock inte rörde mig, var personen som dubbelvaccinerat sig och ändå blivit sjuk. Hon undrade när tredje dosen skulle tas. Det lugnande beskedet från Region Halland blev att hon skulle avvakta tills inga symtom fanns kvar.

Frågan är då om vi ska vara så hysteriskt glada över det faktum att man släpper på de flesta av restriktionerna idag?

Alla som vill kan med fördel ta del av den statistik som finns över antalet som vårdats respektive dött med och (eventuellt) av covid-19. För svensk del är det inte speciellt trevliga siffror, åtminstone för dem som tillhör den äldre skaran av medborgarna. Man skulle rentav kunna kalla manfallet hos dem som förskräckligt. Vi kan också konstatera att påstått utsatta områden där folk bor som är socioekonomiskt utsatta (samt mycket ofta notoriskt integrationsresistenta) verkar hårt ansatta, även om specifik statistik om detta faktum synes svår att få på bordet.

Samtidigt måste vi ställa oss frågan om sjukdomsspridningen och dödsfallen i dessa grupper verkligen motiverar att man stänger ner  samhället och nästan driver hela branscher i konkurs?
Vore det kanske inte bättre att försöka skydda de äldre och svaga samt avstå att blanda in notorisk integrationsresistenta i ekvationen?

En annan fråga som bör ställas är hur väl utbyggd vår intensivvård är? I Sverige har vi ungefär 500 platser reserverade för de svårast sjuka på våra intensivvårdsavdelningar. Senast man räknade efter placerade vi oss precis före Portugal i Europa, det vill säga på näst sista plats.

Frågan om nödvändigheten av restriktionerna är alltså inte helt glasklar. Man kan både en och två gånger fundera på om de varit nödvändiga. Med tanke på att folk blir sjuka också efter 2 doser vaccin så blir glädjen dubbelt smolkad.

Statsmakterna vill givetvis slå på stora trumman och framhäva sitt beslut som gott, kanske till och med storartat. Men vi som är utsatta för deras välvilja får inte glömma bort att man kan ha allt andra än goda bakomliggande motiv.

Folk börjar nämligen bli trötta på hela alltet. Fler och fler rapporter om att corona-stödet utbetalats till fuskare trillar in. En hel del hederligt folk som tvingas betala tillbaka av olika oklara själ börjar också gny. Dessutom börjar det närma sig att utredningen om hur regeringen skött sig under pandemin ska presenteras, farligt nära valet dessutom.

Det kan ju vara en slump. Men jag upplever det som att statsmakten börjar få lite kalla fötter och vill ha allt undanstökat så att man ägna sig åt lite kreativ historiebeskrivning inför slaget i september 2022!

Man hoppas helt enkelt att narrativet, själva berättelsen, ska kunna skrivas till nuvarande regerings fördel. Många är nämligen de väljare som börjar ifrågasätta om nedstängningarna var nödvändiga? Väljarna tänker sig kanske att en bättre strategi hade varit att på ett adekvat sätt skydda riskgrupper, det vill säga äldre multisjuka. Samt, givetvis, att en rimligare strategi för Sverige kan vara att att inte ha påstått utsatta områden där folk bor trångt och saknar förstånd att helt enkelt vara svenskar med allt vad det innebär.

För övrigt är det inget att fira att vi får det mesta av våra medborgerliga rättigheter tillbaka. Dessa är nämligen okränkbara från första början och inget som statsmakten skall inskränka hur som helst.
Sålunda kommer åtminstone inte jag fira något särskilt idag. Däremot ska jag skärpa min kritik mot nuvarande och kommande regeringar när de försöker inskränka min redan hårt beskurna frihet!