Inflationsspöket

Med inflation är det så att ingen vettig människa egentligen kan begripa att mäta den, än mindre styra den.

Saken överlåts därför till politiker och ekonomer av den högre skolan. De uppfyller mycket väl kraven på att sakna reell verklighetskontakt och anknytning till så kallat vanligt folk.
Vanligt folk, alltså du och jag, känner oftast av inflationen mycket väl. Vilket av både politiker och ekonomer av den högre skolan anses besvärande såhär i valtider. I en, åtminstone teoretisk, mening är de nämligen ansvariga inför oss, vanligt folk, för att hålla den här snedseglande skutan som kallas Sverige på rätt köl.

Om vi läser på Sveriges Riksbank (skulle kanske istället kallas Sveriges Riskbank?) hemsida får vi oss följande förklaring om inflationen till livs: ”Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån som gör att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar. Pengarna minskar alltså i värde. Det tar sig till exempel uttryck i att priset för samma korg med varor i affären stiger över tiden.”

Mycket pedagogiskt och kortfattat förklarar man sedan begreppet relativprisförändringar. Det är exempelvis om skörden av apelsiner slår fel och tillgången på apelsiner minskar. Med nödtvång kommer då priset på apelsiner gå upp eftersom efterfrågan finns kvar. Det kan till och med vara så att efterfrågan på apelsiner ökar eftersom det blir en ”lyxprodukt” att trakta efter.
Någon inflation är det dock inte fråga om eftersom pengarna man betalar apelsinerna med inte sjunker i värde.

I Riskbankens (ni ser hur fort det nya begreppet fastnar!) exempel på relativprisförändringar används olja. Men min blogg är både klimatneutral och miljövänlig, apelsiner får det alltså bli!
I princip menar Riskbanken att begreppet inflation ska förstås som att den allmänna prisnivån ökar, och så långt är nog de flesta på samma våglängd.

I Sverige är det SCB, Statistiska centralbyrån, som mäter inflationen genom konsumentprisindex, KPI. Sedan september 2017 använder Riksbanken konsumentprisindex med fast ränta, KPIF, som målvariabel för inflationsmålet.
Ytterligare en förkortning finns för att jämföra oss med länder inom EU, det harmoniserade indexet för konsumentpriser, HIKP.
Således en massa tjusiga förkortningar som för tankarna till de numera i stor omfattning använda så kallade bokstavsdiagnoserna. Det är här varje normalbegåvad medborgare måste börja ana ugglor i mossen och tomtar på riskdagens och riskbankens loft.

Det grundläggande problemet ligger helt enkelt i vilka varor och tjänster man väljer ut att mäta på. Ytterligare en variabel kommer in när du ska jämföra samma produkt över tid, exempelvis mobiltelefoner.

SVD, Sveriges malligaste morgontidning enligt vissa bedömare, ställer en intressant fråga i dagens (16/7-2022) upplaga. Nämligen vad som hänt med priset för en genomsnittlig mobiltelefon de senaste 13 åren.
Rätt svar enligt SCB:s konsumentprisindex är att den sjunkit i pris med hela 90 procent!

Vilket sannolikt är en rackarns tur för bland andra fru statsministerrinnan Andersson. Hon har nog att hantera Cekterister, Vänsterpartister, MiljöPhascister och allsköns annat löst folk om hon nu ska lyckas sy ihop en regering till hösten.
Om det vore så illa att att priset på en genomsnittlig mobiltelefon gått upp med 90 procent funnes risken att folk talade med varandra spontant om annat än dokumentärsåpor, rakade underliv och annat valler än att sitta och glo in i en skärm dygnet runt. Det vore givetvis förödande för fru statsministerrinnan Anderssons fortsatta maktinnehav.

Men framförallt vore det förödande för den heliga tillväxten.Om människor tappar tilltron på konsumtion som allena saliggörande medel för ett rikt och fullständigt liv vet man inte hur det går!

Problemet är att SCB kvalitetsjusterar KPI. Om en vara anses ha blivit bättre anses det alltså inte vara en prishöjning per definition. Om en vara blivit sämre anses priset per automatik gå ner enligt SCB:s sätt att se på saken.
Resonemanget innehåller dock åtminstone en mycket allvarlig brist, någon måste definiera vad som är bättre respektive sämre. Ännu mer riskfyllt blir det när denna eventuella förbättring eller försämring ska viktas mot prisökning respektive eventuell prisminskning. Plus att den förnicklade inflationen givetvis spelar in också!

Vi kan alltså konstatera att detta med inflation inte är en lätt sak att hantera. Planen ligger öppen för tyckande, ideologier och rena rama manipulationer. I Sverige har vi dessutom problemet med knallskott till politiker som tycker att allehanda bidrag ska inflationsjusteras! Fast det största problemet med det senare är givetvis att människor med rösträtt är redo att tro på dem och rösta på dem…

Det bästa vore givetvis, om nu inflationen alls ska mätas, att man en gång för alla kom fram till hur det skulle göras. Någon sådant lär dock inte inträffa eftersom alla vill använda måttstocken för sina egna syften, då lär man vara försiktig med att begränsa möjligheterna.

Inflationsspöket får det nämligen att vattnas i munnen på alla som vill skrämma folket till lydnad!