Inflationen

Handelns utredningsinstitut är tveksam till att dagligvaruhandeln sänker sina priser.

Man frågar sig nämligen om Lidls, Icas och Coops prissänkningar har möjlighet att ”sänka inflationen”. Det är givetvis en relevant undran eftersom man kan undra vad det är som ”ökar inflationen”.
Är orsaken att folk måste köpa bröd och makaroner för att ha något att äta så att de blir mätta? Beror det på att Putte bekrigar Ukraina eller att bankerna skapar låtsaspengar för att folk ska kunna köpa dyra hus och bilar?

Därom tvistar de lärde, minst sagt. Precis som man tvistar om varför banker i realiteten går omkull trots att de hos gemene man vanligtvis har högt anseende eftersom de anställda därstädes både är rena, välklädda och luktar gott.
För all del går det att ha synpunkter på hur man mäter inflationen också!
Till slut blir det mest snurrigt när vi försöker sätta oss in i om det i realiteten är så att brödet och makaronerna verkligen blir dyrare, eller är det kanske företagen som smyghöjer priserna för att tjäna mer pengar?

Svaret på frågan är i själva verket mycket enkelt. Eftersom vi lever i en konsumtionshysterisk samtid som kommer fortsätta in i en lika konsumtionshysterisk framtid är samhället beroende av att vi lever på kredit.
Det finns bara ett mycket litet fåtal människor som har ”pengar” nog för att konsumera på en normal nivå, det vill säga en jämfört med andra tider i historien väldigt hög sådan, och därför tvingas nästan alla och envar att ”låna pengar”.

Om ni inte tror mig kan ni själv försöka köpa en bostadsrätt eller ett hus, samt en eller två bilar, samt inreda hela härket med möbler, husgeråd, datorer, tv-apparater och vad annars som anses behövas med redan intjänade pengar.
Samma sak gäller företag som ska producera allt vi behöver. Om de enbart skulle använda den vinst som gjorts sedan tidigare skulle inte mycket pryttlar, pinaler och tjänster produceras alls.
Lösningen heter krediter, många krediter. Krediter till alla!

Man kan säga att krediterna är pengarna i samhället, det är dessa vi alla lever på. Problemet är bara ett, den som är satt i skuld är icke fri.
Krediterna skall återbetalas med ränta. För att detta alls ska bli möjligt påstår sig kreditgivaren kontrollera vem han lånar ut till, rent teoretiskt är så ofta fallet. I praktiken går det sämre med kontrollerandet. Dessutom tillkommer osäkra omvärldsfaktorer som att exempelvis Putte invaderar Ukraina.

Kortfattat, hela systemet som egentligen bygger på att bankerna självständigt trycker upp pengar som de nästan säkert (men inte helt och hållet) kan räkna med att få tillbaka med ränta i framtiden fallerar.
Det är då ”inflationen” som man egentligen inte kan mäta på ett helt säkert sätt i dagens märkliga ekonomiska system sticker iväg uppåt.
Vilket alltså inte bättras av att Putte är paria och kan sälja billig energi till en av världens ekonomiska motorer, Västeuropa. Vilket inte bättras av att Västeuropa kapat sin egen förmåga att producera billig energi eller av att västvärlden som sådan ska ställa upp och bekriga Putte i Ukraina. Krig kostar nämligen pengar, mycket pengar.

Samtidigt ska vi efter åratal av ”fred i vår tid” yrvaket rusta upp våra egna militärer, köpa vindkraftverk av Kina och underhålla en bidragstörstande befolkning och se till att än fler kan ta del av våra generösa bidragssystem.
Polisen ska ha vattenkanoner och värdegrundsdokumentation de också.
Det är med andra ord mycket som det ska ställas och styras med. Inte har vi tillräckligt med pengar för att lösa det på en fiskvart.
Sålunda måste vi ställa ut krediter som bygger på vaga löften om att våra barnbarn möjligen tar sig an eländet att betala tillbaka eländet.

Sålunda blir det inflationspannkaka av hela rasket. Pengarna minskar per definition i värde eftersom vi trycker upp för många av dem för att betala kalaset.
Stackars barnbarn, kan jag tycka, som ska rådda i den här röran.

Men åter till frågan om matvarujättarna. Ska de alltså sänka sina priser i akt och mening att bekämpa ”inflationen”.
Nej, det ska de givetvis inte göra. Däremot är det deras förbannade plikt att ständigt ligga i bittra priskrig med varandra för att värna sina marknadsandelar.
De kommer de emellertid aldrig göra frivilligt om vi konsumenter inte tvingar dem. Precis som vi i övrigt kan bekämpa konsumtionshysterin genom att inte inteckna våra barnbarns framtid.
Slutsatsen måste bli att det finns bättre saker att göra än att konsumera för glatta livet!