Imperialistiska Klubben

Alla Nato-älskare kan nu andas ut, det finska sosseriet har bestämt sig för att stödja en ansökan till den imperialistiska klubben!

Sverige, syltryggslandet, med Magdalena ”nato-aldrig-i-livet” Andersson och Peter ”kommer-aldrig-medverka-i-processen” Hultqvist i spetsen kan således andas ut. Likaså drar väl Anna ”långa-grejer” Linde en lättat suck. Alla dessa tre kan nu med en i sitt tycke ärlig uppsyn ljuga medborgarna i Sverige rakt upp i ansiktet och påstå att ett Nato-medlemskap av nöden är tvunget.

Sverige skulle annars ligga som ett öppet mål för ryssen är påståendet som görs. Särskilt Gotland där ute i Östersjön, en jungfru hotad av de ryss-mongoliska horderna i händelse av att Natos västflank ska bekämpas.
Visserligen är det inget som riskerar hända precis i närtid. Västflanken består som bekant av Nato-länder redan nu, och dem avhåller sig Putte av lätt insedda skäl från att invadera.

Istället misslyckas han och hans genomkorrumperade, dåligt utrustade och illa tränade militär att erövra Ukraina landvägen! Så mycket för rysskräcken med andra ord. Vad alla krigshetsande Nato-kramare hittills har misslyckats förklara för mig är hur tusan de skulle klara av att anfalla Sverige sjövägen?
Det kan vara så att jag saknar riktiga underrättelser. Men det verkar som projekt Storryssland håller på att gå åt pipsvängen. Att då kasta det sista av svenskt självbestämmande över bord synes något förhastat.

Vi ska nu leka en tankelek. Låt oss anta att ukrainakonflikten avslutas i närtid med ett mer eller mindre fruset läge som det ser ut idag, vad händer då?

Svaret är att Ryssland måste bli en ockupationsmakt. Resultatet blir att några andra äventyr lär man inte mäkta med. Inte bara sanktionerna mot landet kommer förhindra dem från att bygga om och upp sin krigsmakt, att ockupera kostar eftersom det binder upp folk och materiel.

Ytterligare en tanke är att Ryssland hårdnackat fortsätter bekrigandet av Ukraina. Resultatet blir detsamma som i det första exemplet. Tanken på att Ryssland har möjlighet att öppna en andra front mot Sverige är skrattretande. Möjligen förekommer det som en realitet i Ulf Kristerssons våta drömmar, där han i ett dylikt scenario ikläder sig jaktstassen och försvarar Gotlands stränder med bössan hand. Men sansade bedömare måste anse det som uteslutet.

I tredje hand, som genom ett trollslag, kan vi tänka oss att Ryssland får styr på verksamheten och betvingar Ukraina. Då är man likt förbannat en ockupationsmakt, dessutom med en mycket större yta och mer folk att hantera än om läget fryser till. Ännu mer manskap och utrustning måste avdelas för att hålla Ukraina stången.

Den intressanta frågan är alltså varför det är så otroligt viktigt att gå med i Nato just nu när riskerna för att Sverige ska anfallas är historiskt låga? Frågan är bra eftersom den saknar ett klart svar…

Tanken på Sverige som ett lämpligt mål för ryska aggressioner bottnar förmodligen i lika delar historielöshet som skam inför det faktum att vår krigsmakt dränerats på resurser och möjligheter att försvara oss.

Som bekant har Ukraina tillhört Sovjetunionen och ingått ett avtal om att slippa aggressioner från efterföljaren Ryssland som tack för att Ukraina återlämnade alla kärnvapen till Ryssland. De tre baltstaterna Estland, Lettland och Litauen är också gamla sovjetkolonier men också Nato-medlemmar.
För Putin och hans grabbar är ekvationen då enkel. Ingångna avtal struntar man lätt i, men baltstaternas Nato-status är inget som kan överses lätt med.
Sverige är varken gammal sovjetkoloni eller före detta kärnvapenstat. Dessutom ligger vi som bekant på andra sidan Östersjön, med andra ord obekvämt till. Riktigt så korkad att han tar risken att övermanna oss landvägen eller med enbart luftlandsatta trupper är inte Putte.

Vi är i ett tillstånd där de enda egentliga problemen är att krigsmakten endast kan kämpa mot förljuget könsnormativt beteende och att folk piskas av livrädda politiker som ser mongolryssar i varje buske.

Tänk om man fått vara med när polletten trillade ner hos höga vederbörande och de insåg visheten i att kunna försvara landets territorium istället för att skicka krigsmakten överallt i världen för att misslyckas i olika regionala konflikter!
Jag tror att det stora flertalet av dem endast kunde somna om efter att ha bestämt sig för att visa handlingskraft. Vilket är politiska för att sätta alla former av påstått demokratiska spelregler ur spel.

Eftersom de i grund och botten är syltryggar och morsgrisar hela bunten så gällde det bara att hitta en påstådd gräns där beslutet, utan deras egen förskyllan, skulle bli tvunget att tas. Den gränsen hittade man i Finlands beslut om medlemskap.
Svenska politiker kan nu tillfoga en brasklapp om att härtill är vi nödda och tvungna!

Kvar står svenska folket som om ett par år säkerligen kommer fråga sig vad som egentligen hände. Som tur är tillhör jag inte dem. Imperialistiska krigsklubbar har aldrig och kommer aldrig bli min grej!