Hopp!

Vi ska inte måla allt i svart på inför av den kommande mandatperioden, ännu finns det nämligen hopp!

Den tillträdande regeringen är visserligen gravt sossig i den meningen att inget av de ingående partierna är särskilt frihetsälskande. Tvärtom vill KD hemskt gärna förstatliga vården, som om det skulle hjälpa, och pseudoLiberalerna kommer nog inte vänta en endaste sekund på att börja mixtra ännu mer med skolan.
Moderutterna å sin sida längtar mest efter att leka VIP på finansen, UD och frottera sig med högdjuren inom EU och NATO.

Men SD, som för övrigt genomfört en synnerligen listig kampanj med unga valkyrialiknande fruntimmer iklädda tröjor med trycket ”STOPPA SOSSERIET”, som är det rödaste av dem alla har man något litet sidsteppat. Inte i den meningen att SD saknar makt och inflytande, men det saknar i formell mening direkt kontroll över det dagliga regerings- och departementsarbetet.

Konstruktionen gynnar nog alla parter eftersom SD å sin sida är mest intresserade av det långsiktiga resultatet samtidigt som man slipper det dagliga ansvaret. Detta är för övrigt något som renderar framför allt Jimmie Åkesson heder, så ärkesosse han är, eftersom han konsekvent arbetat för det som han uppfattar som lintottarnas bästa under hela sin politiska karriär.
Ledargarnityren för M, KD och L å andra sidan tittar bara max fyra år framåt och begriper mycket väl att man i de allra flesta frågorna har en betydande samsyn mellan alla partierna, de vill helt enkelt göra avtryck i historien. Den chansen tänker de ta till vilket pris som helst.

Vissa problem har redan tornat upp sig på Jimmies himmel. Hans största problem är obetänksamma partigängare (på lägre nivå) som uttalar tokigheter på fyllan i rikstäckande television och efter ofullständiga bokgenomläsningar.
Här måste givetvis nivån höjas ett par snäpp eftersom Jimmie är medveten om att kvoten av knäppskallar som röstar på partiet är fylld. Från och med nu ska man gå in i fasen då SD ska utvecklas från uppstickare till statsbärande. Alltså inte bara för man är landets näst största parti, utan för att man siktar på att bli störst.

Sannolikt begriper Jimmie vilken skänk från ovan det var att slippa sitta i själva regeringen och regera sig sönder och samman genom att behöva ta ansvar för besluten. Det är annars ett smart sätt, som bland annat jag förespråkat, för att desarmera ytterkantspartier. Uffe tog inte chansen 2018 och vågade inte nu heller, viljan till makt var större än omsorgen för valresultatet.
Jimmie kan nu styra i kulisserna fram till 2026 och, om tillfälle infinner sig, träda in som landets räddare vid en eventuell regeringskris.

Själva hoppet ligger i att Sverige den 1 januari 2023 tar över ordförandeklubban i ministerrådet. För ett halvår är det vi som ska styra och ställa i EU. För använda en annan uppburen politikers språkbruk, möjligheten finns att göra kaoz!
Har vi riktig tur kan den vändan kombinerat med krig i Ukraina, energiproblematiken, klankriminaliteten och en vid det laget säkerligen totalt hysterisk vänster leda till Tidölagets fall.

Ordförandeskapet i ministerrådet innebär nämligen att Sverige förväntas vara landet som ska jämka de olika viljorna inom EU, och där har vi två notoriska avvikare i form av Ungern och Polen, numera i viss mån även Italien, som står SD men knappast några andra särskilt nära.
Hur Uffe, Ebba och Johan ska lösa det utan att tappa ansiktena blir intressant att skåda.
Särskilt med tanke på att vänsterns trollarmé just nu formligen går bärsärk med att förklara hur stöveltrampet och spikandet på koncentrationsläger stör det svenska höstmyset.

Sålunda finns det fortfarande visst hopp för Sverige och att Tidölagets mandatperiod kommer skapa insikter hos åtminstone den del av befolkningen som bara nästan tappat hoppet om att en stark stat är lösningen på allt. Det är dem vi frihetliga vill åt när allt hopp övergett dem.
Då är de välkomna in i vårt stora tält dit alla som älskar individuell frihet söker sig!