Hopp och Förtvivlan
Livet är jobbigt när man kastas mellan hopp och förtvivlan!
Så är det nämligen att vi för bara någon månad sedan mer eller mindre kunde räkna ut Liberalerna och MiljöPhascisterna, nu är det inte helt självklart längre. Den förbenade opinionen, detta frö som kastas hit och dit för vinden, ställer till det för oss drömmare!
När det gäller MiljöPhascisterna är saken ganska lätt att förstå eftersom den yttersta vänstersidan av svensk politik per definition bara består av tokskallar. Låt vara att de från tid till annan kan vara sympatiska, exempelvis de tre högt uppsatta vänsterpartister som höll upp flaggor i Almedalen för det som resten av världen definierar som terrororganisationer.
Sannolikt tuggade Erdoğan fragda när han fick nys om saken och Sveriges medlemskap i Nato blev ytterligare något fördröjt.
En tokrolig aktion som i sak inte förändrar så mycket, en typisk vänsteraktion. Ett spel för gallerierna, helt enkelt.
Befinner man sig på den kanten kan man lika gärna stödrösta på MiljöPhascisterna för att behålla dem i riksdagen, och behålla riksdagen i ett sorts oberäkneligt kvanttillstånd där alla möjliga och omöjliga utfall är högst plausibla.
Som min gamle far brukade säga, han var under slutet av sin levnad övertygad Sverigedemokrat men annars en hederlig karl, ”den som lever får se”. Och det lär vi i MiljöPhascisternas fall verkligen göra. Kommer Märta göra kaoz om hon får förnyat riksdagsförtroende?
Liberalernas, eller pseudoLiberalerna som jag hellre kallar dem av lätt insedda skäl, förnyade förtroende är svårare att begripa. Eller är det kanske ganska enkelt när allt kommer omkring?
Med all sannolikhet är det för att deras nya partiledare Johan Pehrson för många framstår som det han presenterades med inför sitt tal i Almedalen, nämligen ”killen vid grillen”.
Till skillnad från pseudoLiberalernas förra ledare är han varken mörkhyad eller kvinna. Sin ”borgerliga” kollega Ebbas retoriska förmåga saknar han också, och till skillnad från Uffe i moderutterna saknar han det naturliga självförtroendet som kommer med ett opinionsstöd på runt 20 procent.
Att han äger aktier i privata bevakningsbolag ligger honom definitivt inte i fatet nu när lag och ordning seglat upp som en given valvinnare, partierna har i det närmaste börjat tävla om vilka som kan framstå som tuffast. I själva verket tycks det bara bevisa för folk att han är en karl med huvudet på skaft.
Dessutom så är det givetvis så att pseudoLiberalerna alltid värnat skolfrågorna, legat i framkant för ett Nato-medlemskap och kramat kärnkraft.
För oroliga själar bland skatteslavarna och valboskapen blir således pseudoLiberalerna alltså en trygg famn att återvända till.
Partiet är borgerlighetens version av den breda mitten. Ungefär som Cekten är är vänsterns version av den breda mitten.
Vad pseudoLiberalerna missade när major Björklund avgick var att ta in en partiledare med hög igenkänningsfaktor bland sina kärnväljare.
Det är en sak att tro på det faktum att en person av visst ursprung ska vara bra, ett helt annat om personen ifråga egentligen är det, pseudoLiberalerna ville så gärna tro det. Men verkligheten blev en helt annan.
Så gick det också som det gick, åt pipsvängen.
Vi kan med andra ord se fram mot ett lika kaosartat ”parlamentariskt läge” efter höstens val som efter det 2018. Åtminstone om både L och MP lyckas snubbla in i riksdagen ännu en gång. Då kan nämligen varken det socialistiska eller det kryptosocialistiska blocket med enkelhet räkna hem en egen majoritet.
Dessutom måste vi hålla i minnet att Nato-frågan ligger och pyr. Hur ska Magdalena Andersson hantera den om hon måste räkna med stöd från V? Risken är nämligen att Cekten blir det det nya MP eftersom en del av Annies väljare flytt över till L.
För att inte tala om att SD frankt påstår att M inte vill ha L i regeringen!
Kalabalik är ett ord som jag kommer att tänka på. Det vore verkligen mumma om mitt eget KLP kunde hitta de ca 250 000 röster som behövs för att passera spärren. Då mina vänner skulle det bli en hård regim i kammaren till gagn för allas vår personliga frihet!
