Heltidspolitiker?

Vi tar det en gång till, Sverige behöver inte några heltidspolitiker.

Anledningen till detta är mycket enkel, det kan omöjligtvis finnas så mycket politik att bedriva att det behövs.
Orsaken till att det finns är också mycket enkel att förstå. Heltidspolitikerna sysselsätter sig med en massa hitte-på och finner nog tillvaron i sammanträdesrum, utskottsdiskussioner och plenisalar som högst trivsam.

Att få rejält betalt och bra med ersättningar för ditten och datten utan att mer än högst vart fjärde år behöva ta ansvar för sina handlingar är nog sju resor bättre än att tampas på en konkurrensutsatt och fri arbetsmarknad.

Vandel har blivit ett populärt ord på sistone. Av heltidspolitiker kan man givetvis, tycker heltidspolitikerna själva, inte kräva något gällande detta av dem.

I en kvällstidning läser jag om en socialdemonkratisk riskdagsman som också sitter i en kommunfullmäktigeförsamling.
Han bor tyvärr på fel sida kommungränsen och har därför skrivit sig i en liten stuga på rätt sida om kommungränsen. Problemet uppstår när statstelevisionens utsände knackar på i stugan, då öppnat en tysk turist.

Riskdagsmannen förstår inte riktigt problematiken när han utfrågas i programmet. Han menar väl att han understundom bor där fast grannarna hans, osolidariskt nog, påstår att han mest bor hemma med frun på fel sida om kommungränsen.
Man får antaga att detta gäller för de dagar han inte upprätthåller sitt riskdagsmandat i Stockholm.

När det gäller riskdagshen i övrigt verkar det vara en sport att maximera bidragen från oss skattebetalare.
Man skriver sig i en eländig kåk eller hos föräldrar minst 5 mil från Stockholm, bosätter sig i Stockholm och kvitterar ut stålarna.
Praktiskt, minst sagt. Det drabbar ingen annan än Sveriges också annars hårt prövade skattebetalare, dig och mig med andra ord.

För att lösa detta problem måste vi helt enkelt avskaffa systemet med i övrigt oanställbara människor som får sin utkomst genom att parasitera på Sveriges skattebetalare.
Riskdagspolitiker får helt enkelt bli mer eller mindre än fritidssysselsättning som det är för landets kommunpolitiker.
Någon inkomst ska inte politiskt arbete kunna rendera, däremot ska man och kvinna givetvis få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Den som ingen inkomst har får väl efter prövning av andra tillgångar betalas enligt normen för socialbidrag.

Av bara farten kan vi passa på att avskaffa bidragen till politiska partier. Senast man beslutade om utbetalningarna landade summan på över 167 miljoner kronor för räkenskapsåret 2022/2023.
Smaka på den summan, skattehjon!
För ett år betalar vi ut över 167 miljoner bara till partierna som önskar stifta lagar, sno vår pengar och begränsa vår frihet. Det är helt omöjligt att sådant ska vara sunt och normalt!

Vad händer då om riskdagen bara träffas två till tre månader om året. Jo, förutom att det blir billigare, den kommer inte på långa vägar hinna med att lägga sig i våra liv så mycket som den gör nu.
Det innebär större frihet och mer ansvar för oss. Inget av det kan sägas vara en särskild börda att bära på.

På frågan om vi ska vandelspröva politiker tycker jag att vi under en övergångsperiod skall använda det instrumentet stenhårt. Förhoppningen är då att det ska ske en förändring hos folk så att de slutar exempelvis ljuga om vilken sida av kommungränsen de bor på.

Det bästa vore givetvis att folkomrösta vilka krav vi har rätt att ställa på våra folkvalda representanter.
För högsta möjliga rättvisa bör det genomföras en på nationell nivå och en i respektive kommun.
Av lätt insedda skäl kommer politiker på alla nivåer streta emot allt de kan eftersom de förlorar rätten att bestämma vad som är rätt och riktigt själva.

Men jag är inte den som ger upp bara för att alla andra har fel åsikter. Handsken är alltså kastad, ställer något annat politiskt parti i Sverige upp på mitt förslag att låta medborgarna bestämma?