Hat?

Hat? 1

Svenska Dagbladet som uppbär presstöd och därför måste oroa sig särskilt för demokratin, speciellt det demokratiska samtalet, har träffat journalisten Peter Pomerantsev. Han menar att ”Vi har träffats och insett att vi hatar varandra”!

Vilket påminner mig om den senaste näpsningen jag själv fick på det som av självutnämnt goda människor brukar kallas för högerextremisternas motsvarighet till Facebook, nämligen Gab.

Saken var följande: jag delade en nyhet om att någon av den myckenhet av domstolar Europa håller sig med fastslagit att man kan kräva att muslimer inte bär slöja på arbetsplatsen.
Av min formulering var det lätt att dra slutsatsen att jag gillade domslutet.

En person som i övrigt sa sig se på muslimer som något djävulen skapat menade att jag var av samma skrot och korn eftersom jag var positiv till att förbjuda huvudduk.
Det kan vara så enkelt att han läst artikeln och konstaterat att förbudet givetvis gällde både huvudbonader som kors, sålunda att också de som tillber vite krist skulle kunna råka illa ut.
Eller så har personen ifråga snöat in helt och hållet på detta med att religionsfriheten ska vara total förutom när det gäller friheten att slippa religion, eller något annat.

En fråga här är om han hatade mig? En annan fråga är om jag verkligen bryr mig om att han eventuellt hatade mig?
På den första kan jag svara att jag inte vet, på den andra ett rungande nej. Vill han jämföra mig med djävulen är det hans ensak. Förmodligen kommer inga sakliga argument att övertyga honom om motsatsen.
Den enda riktiga slutsatsen jag kan dra är att kristendomen går en mörk framtid till mötes om företrädare av densamma inte bjuder på mer motstånd mot politisk islam än han, men det är en fråga som säkert kan stötas och blötas mer senare.

Det huvudsakliga “problemet” med internet är givetvis inte att samtalet brutaliserats. Det är att folk utbyter tankar och funderingar alls. Samt, i stor utsträckning, att folk blir heligt förbannade när andra människor inte delar deras åsikter.

Dessutom, som Peter Pomerantsev så riktigt konstaterar, så delar inte alla den offentliga bild som förr delgavs oss genom ett fåtal tidningar, TV-kanaler och skralt radioutbud.
Vi har helt enkelt mer att välja på. Om nu ska vara korrekt går det att konstatera att utbudet har breddats, vi behöver inte längre anamma på den världsbild som delges oss av en liten elit.

Självklart utgör det ett problem för dem som har gjort det till sin livsuppgift att berätta för andra människor vad de ska tycka och hur de skall tänka. Det demokratiska samtalet blir vildvuxet och svårt att kontrollera. Makthavarna får givetvis dåndimpen av att folk inte längre per automatik lyder och är lyckliga. Istället tycks det vara så att folket blir lyckliga av att vara olydiga!

Per definition kommer socialister att vara obekväma när de saknar total möjlighet att kontrollera vad valboskapen tycker och tänker. I förlängningen betyder det att de ifrågasätter varför deras samhälle fungerar suboptimalt, om det går riktigt illa kommer de kräva förändring.
När det gått så långt kräver det långrandiga artiklar i fina tidningen, SvD i detta fallet, som lägger skulden för politikernas misslyckande på folket.

Folket, eller valboskapen, begriper nämligen inte att det krävs experter för att styra ett så komplext system som samhället utgör idag. Om så vore fallet skulle nämligen drösvis med politiker och byråkrater som nu bekläder samhällsapparaten bli arbetslösa.
Alltså bekymrar man sig för det demokratiska samtalet och myckenheten av kränkningar på internet.

Själv tycker jag att de har vettigare saker att ägna sig åt än att fördumma folk som säger vad de tycker och tänker.
Jag träffade för övrigt på folk som jag uppfattade som korkade långt innan internet rullades ut. Skillnaden nu är jag träffar på dem oftare i virtuellt format. Men varken då eller nu finns det någon lag att jag särskilt måste bry mig om dem.

För övrigt, och detta vill jag betona, jag är antiteist och förnekar att det finns gudar alls. Att vårt moderna västerländska samhälle bygger en hel del på kristendom får jag acceptera. Folk som tillber Allah får gärna göra det, men inte här i Sverige.
Om det är hat får andra bedöma. Jag konstaterar bara att min form av religionsfrihet också innebär frihet från religion, vissa mer än andra!