Hårda Bud

Tji fick alla partysugna nyårsfirare i Halmstad när fru Andersson lekte statsman och drämde i med nya restriktioner över jul och nyår!

Nöjesstället i Halmstad som gick ut med inbjudan blott en timme före fru Anderssons bistra tillkännagivande stod där med lång näsa. De gav liksom uttrycket ”dålig tajming” ett ansikte. Dessutom kan man tänka att en del sköna slantar gick förlorade för dem
Men som tur är får kultursektorn, där partyföretagen inte ingår eftersom de enbart vill sprida glädje, 120 millar att dela på. Det kan dessa skönandar behöva i dessa bistra tider.

Undertecknad lär dessutom få ett sjå att boka nödvändiga platsbiljetter eftersom stående passagerare inte tillåts i långväga kollektivtrafik. Som tur har jag hela julen på mig eftersom jag varit tvungen att ta ut semester.
Det är nämligen så att alla arbetstagare tydligen måste ta det från tid till annan. Annars blir arbetsgivaren bekymrad och undrar vad man är för en kuf. Att min huvudsakliga uppgift är att förstrött pilla på en mus spelar ingen roll. Semester ska det vara och därmed basta!

Med det sagt kan vi konstatera att det i en allt hastigare takt lackar mot jul. Fördelen med den pågående dödsmördarepidemin är givetvis att det är mycket enkelt att undvika att fira högtiden tillsammans med andra.

I Sverige finns det fyra olika typer av julfirare.

Den första är den som vill och kan fira med andra. Dessa har ett aber i dessa tider om det är så att de oroar sig för smittspridning och sjukdom.

Den andra är den som kan men helst inte vill fira med andra, men som gör det ändå av gamla hävdvunna principer. Det verkar vara den största gruppen av julfirare. Oavsett dödsmördarvirus eller annat skulle dessa aldrig våga säga nej.

Den tredje är dem som både vill och kan men inte har någon att fira med. Självklart utgör dessa den mest sorgesamma av de fyra grupperna.

Själv tillhör jag den fjärde gruppen. Den som uppskattar den självvalda ensamheten och tjusningen i att fira jul mol alena. Är man dessutom skeptisk till vaccinationshysterin och inte rädd för att säga det så firar man triumfer i dessa tider!
Självklart finns det även vaccinationsskeptiker som tillhör den första gruppen och gärna vill förbarma sig över oss. Som tur är kan man faktiskt tacka nej vänligt men bestämt.

Samma sak gäller givetvis för nyårsfirandet som jag finner än mer pinsamt och långtråkigare än julfirandet. Man kan tacka nej och stanna hemma.

Jag har sagt detta förr, men det tål att upprepas, det bästa med den pågående dödsmördarepidemin är att människor i omgivningen så lätt och geschwint minimerar kontakten med oss andra. Att minimera de sociala kontakterna kan annars lätt uppfattas som misstänksamt.

När man som jag är behäftad med en i moderniteten så populär autismspektrumstörning, åtminstone om herrar och damer psykiatriker och psykologer får bestämma, är dock ett synnerligen begränsat umgänge helt naturligt.

Jag orkar med ett heltidsarbete och att till och från träffa mina vuxna barn. Sedan är jag bra mätt på folk och fä. Jag gruvar mig exempelvis för det faktum att jag i mellandagarna kanske måste titta på ett hus och träffa en mäklare. Mäklare är oftast sällsynt sociala typer och ligger väldigt långt ifrån vad jag anser acceptabelt.

Fru Anderssons hårda bud är med andra ord normaltillståndet för mig. Några konserter eller packade pubar och restauranger besöker jag ändå aldrig. Det händer ytterst sällan att jag springer på köpcentrum och i affärer, i princip aldrig när det är mycket folk därstädes. Dödsmördarpandemin har i huvudsak varit som mitt normaltillstånd.

Problemet är givetvis att det för många människor inte är ett normaltillstånd. Samt, givetvis, att beskrivningen av vad som är fel och hur det ska lösas inte delas av alla.

På fru Anderssons sida står majoriteten som är socialister och kräver allomfattande regler samt att avvikarna ska piskas till lydnad.
På min sida står en brokig minoritet som har en minsta gemensam nämnare att vi tycker vi kan lämnas
i fred och bestämma själv.

Jag hoppas innerligt, även om många av mina belackare tror att jag därtill är oförmögen, att vi kan se tillbaka på denna tid om några år och konstatera att vi lärt oss något.

Givetvis tror jag inte på allvar att det kommer gå så bra. Staten har nämligen lärt sig att den kan hantera oss lite som den vill vid det här laget. Vi befinner oss på ett sluttande plan som är svårt att kravla sig tillbaka på.
Och då ska vi ändå komma ihåg att vi i Sverige, jämfört med andra länder, klarat oss relativt bra från statens klåfingrighet…