Grovt Folkrättsbrott

För grovt folkrättsbrott och grov krigsförbrytelse anser Stockholms tingsrätt att 6 års fängelse är ett lämpligt straff.

Det bör väl tilläggas att straffet då ska avtjänas i svenskt fängelse. Förutom att det rent allmänt råder ordning och reda på våra anstalter i den meningen att man är varm, utsövd och sysselsatt därstädes så ska man till yttermera visso rehabiliteras till en fullvärdig medborgare.

Det sistnämnda utgör i sammanhanget det största problemet eftersom den dömde, även i detta fallet, ska släppas ut och interagera med vanligt hederligt folk. Låt vara att det ännu är osäkert när detta kan ske eftersom straffet med all sannolikhet kommer överklagas till högsta instans. Det tar givetvis sin rundliga tid och kan åtminstone rent teoretisk innebära att att straffet till och med blir längre!

Den dömde är den i medierna omtalade ”IS-mamman” från Halmstad. Hon som, om hon själv får säga det, mer eller mindre ovetandes transporterades av sin karl till Syrien för att där ansluta till IS.
I Syrien bar det sig inte bättre än att karlsloken fick himlapass. Antagligen har han nu, om man ska tro militanta islamisters utsagor, fullt sjå med sina oskulder som väntar den som njutit martyrdöden.

Själva domen gäller också en av hennes söner som anslöt sig till martyrskapets fröjder när han var blott och bart 16 år gammal. Om jag inte är helt felunderrättad hade han då under ett par års tid fungerat som soldat.

Mammans försvar har kortfattat gått ut på att hon ingenting hade att säja till om. I övrigt ville hon väl egentligen åka till Syrien alls.
Hon anser sig med andra ord ren som nyfallen snö.

Av det som rapporterats i medierna kan man förstå att inte allt var glatt och bra i muselmanernas nya lyckorike. Hon har tydligen haft kontakt med folk i Sverige som inhandlat vissa lyxvaror som skickats ner till henne.

Sen gick det som bekant åt pipsvängen med hela kalifatet och hon hamnade i kurdisk fångenskap.
Kurderna ansåg att man inte hade särskild nytta av henne, vilket är förståeligt, och bad Sveriges ”regering” om hjälp att bli av med eländet.

För ”IS-mamman” själv kan inte kalkylen ha varit särskilt svår. Sitta och ruttna i ett kurdkontrollerat fångläger eller flygas till Sverige?

Det finns givetvis mycket som är intressant att diskutera i den här historien. Vi kan börja med ”mamman” själv.

Enligt uppgift var hon en synbarligen normal så kallad ”fotbollstjej” under uppväxten. Sedan drabbades hon av religiösa grubblerier. Som det ibland går när lättlett folk drabbas av sånt innebar det i detta fallet att hon spårade ut totalt.

Vi kan dock konstatera att hon är så pass svensk och påverkad av moderniteten att hon dels beställde nödvändiga lyxvaror från Sverige, dels att hon gärna kom tillbaka hit när det inte var roligt att leka kalifat längre.

Dessutom tror jag att vi kan utgå från att hon nog inte var så lite stolt att hennes son anslöt till kriget och njöt martyrdöden. Åtminstone måste hon kalkylerat med att risken för att det skulle ske var betydande.
Hennes försvar bär så att säga en prägel av efterhandskonstruktion. På ren svenska ljuger hon alltså.

Vad gäller att svenska staten flyger hem eländet kan vi också ha synpunkter. Argumentet har varit att man i första hand vill ta hand om barnen. Det må så vara, jag tror att det ligger en inte så lite svensk självgodhet bakom.
Det skulle se ut det om världens ”humanitära stormakt” inte tog sitt ansvar!

Vad gäller domen är den unik i sitt slag. Inte ens internationellt finns det något större antal att jämföra med.

Jag kan tycka det är synd att man ska räkna in en massa förmildrande omständigheter, åklagarna ville ha 8 års fängelse, i straffutmätningen. Levde vi i ett samhälle där någon rättvisa rådde skulle dödsstraff vara ett lämpligt straff.

Det är givetvis inte en åsikt som är lämplig att framföra i Sverige då även uppenbarligen skogstokiga
”IS-mammor”, som med vett och vilja utsätter sina barn för livsfara, anses ha ett människovärde och vara rehabiliteringsbara.
Sannolikt är det en bidragande orsak till att just det speciella packet söker sig till vårt lilla nordeuropeiska konungarike.

Den givna slutsatsen jag drar är att det bästa vore om man lät folk åka bäst tusan de ville. Därefter skulle vi vägra släppa in dem i landet igen. Det skulle helt enkelt bli Någon Annans Problem.
Vi varken vill, kan, ska eller behöver ta ansvar för vad alla möjliga virrpannor tar sig till. Möjligen kan man också tänka sig att det skulle ha en viss preventiv effekt.

I mina ögon har den så kallade ”IS-mamman” förverkat sin rätt att existera och i Sverige vill jag åtminstone inte ha henne.
Den som vill försöka ändra på min åsikt i den frågan är välkommen att försöka!