Grön Segregation

Grön Segregation 1

För mig kom det som en rejäl nyhet. Men det är ett uppenbart faktum att tillgången till grönyta i Halmstad är ett integrationsproblem.

Så kan vi givetvis inte ha det, tycker vissa. Lösningen är som vanligt att de som utövar det “vita privilegiet” får maka på sig.

Halmstad delas av än Nissan. Ett länge erkänt faktum var att ingen Halmstadbo med någon form av självaktning bebor den östra sidan.
Samhällsplanerare och övrig byråkrati i samråd med politiken har till viss del lyckats bryta sönder den föreställningen genom att bebygga längs med Nissan nära stadskärnan. Att påståendet om hur illa det är att bo på östra sidan vederläggs också av det faktum att området som kallas Furet, samt större delen av Frennarp, är svårartat medelklassigt.

Ett oomkullrunkeligt faktum är dock att de värsta områdena som tänkas kan ligger på östra sidan. Ju längre västerut man kommer desto finare anses det bli. Kronorna på verket skulle då vara Tylösand och Frösakull vara.

Detta är givetvis intressant att fundera över ur flera perspektiv. Bland annat har man i området Andersberg (östra sidan) en särskild kommunal serviceinrättning som sysselsätter sig med att lotsa invånarna rätt i den svenska byråkratin. Någon motsvarighet till detta i Tylösand har man inte.
På Andersberg, som alla som läser mig vet vid detta laget, kan det hända att förbrödrande kulturfestivaler avslutas med skottlossning. Motsvarande sker inte i Tylösand.

Nu har man dessutom konstaterat att tillgången på grönyta är olika beroende på var man bor i Halmstad. Vilket alltså anses bidra till integrationsproblematiken.
Föga förvånande är det så att varje boende på Andersberg har tillgång till 100 kvadratmeter grönyta. I Tylösand är motsvarande siffra 400 kvadratmeter.

Det är nämligen så att kommunen tänkt sig att bebygga den västra sidan med en stor mängd bostäder. Vilket innebar att folk protesterade. Som i sin tur resulterade i att kommunen satte sig ner och räknade på kommuninvånarnas tillgång till grönyta.

I lokalblaskan Hallandsposten kan man läsa att planstrategen Annika Hansson säger: ”Vi måste göra något. Detta kan inte fortsätta”.

Vi läser vidare att: “Områdena i centrum tillsammans med Nyhem och Andersberg lyser rött på kartan, här har varje invånare i genomsnitt tillgång till mindre än 100 kvadratmeter grönyta. Längst västerut, i Tylösand och Frösakull, är områdena gröna och där är tillgången mer än 400 kvadratmeter per invånare.

För den som inte är bekant med Halmstad kan jag meddela att Nyhem inte heller är ett direkt
lintott-område. Det ligger dessutom nära “Högskolan” och innehåller sålunda massa studenter. Att boende i centrum saknar tillgång till gröna ytor får man kanske hålla för självklart. Det kan till och med uppfattas som helt i sin ordning att centrumboende aktivt valt bort tillgången till grönyta för andra uppenbara fördelar med boendet därstädes, exempelvis krypavstånd hem från krogen.

Den mest intressanta formuleringen i ledaren jag refererar ur är dock denna: “Kartan över tillgången till grönområden i kommunen är mycket talande. Den är ett sätt att beskriva den stora boendesegregationen i Halmstad. Denna segregation måste politikerna motverka.”

Den sätter nämligen tummen på den ömmande punkten. Att politiker aktivt deltar i att skapa problem som de sedan ska sätt sig ner och lösa.
I detta fallet att notoriskt svårintegrerade bidragsmigranter, som kommit hit på grund av generösa politiska beslut, inte har tillräcklig tillgång till gröna ytor.

Man kan dock fråga sig varför dessa mängder av folk skulle låta sig integreras bättre om de fick tillgång till 200 m² istället för 100 m² . Skulle de bli dubbelt så bra integrerade då?
Med det resonemanget kan man tro att 400 m² gör dem till 4 gånger bättre svenskar. Kanske skulle man då kunna nedmontera servicekontoret på Andersberg som har till uppgift att lotsa dem rätt i den svenska samhällsapparaten?

Det bästa av allt vore kanske att deportera alla lintottar från Halmstad till Bagdad och Kabul. Då får bidragsmigranterna hur mycket grönyta som helst att integrerar sig på av hjärtans lust. Då kan dessutom den av vita privilegier tyngda något övre medelklassen i exempelvis Tylösand, som oroar sig över kommunens nybyggnadsprojekt, rikta sin oro mot andra saker.
Som att överleva dagen i Bagdad eller Kabul.

Eller, men bara kanske, skulle det i eftertankens kranka blekhet varit bättre att inte ha en massa folk att integrera?
Lösningen är kanske att dessa ska flytta någonstans där de bättre kommer till sin rätt?
Då skulle planstrategen Annika Hansson kunna ägna sin arbetstid åt vettigare saker än att sitta och räkna på tillgången till grönyta för människor som inte vill inlemma sig i det svenska samhället.

Det är nämligen inte självklart att människor som har tillgång till stora arealer grönyta ska hjälpa till att lösa segregering och integrationspolitik. Ansvaret för detta bör läggas på dem som frivilligt låter sig segregeras och i övrigt är integrationsresistenta!