Gott Exempel

Det kan tyckas att man som lagstiftare skall föregå med gott exempel.

Om det verkligen är fallet så har sannolikt den engelska premiärministern misslyckats. Efter mycket parlamenterande har man konstaterat att Boris Jonsons regering har brustit i ledarskap under coronapandemin.

Anledningen är givetvis festiviteterna som utspelat sig i premiärministerns bostad när resten av tepåsarna var hänvisade till karantänsbegränsningar.
En intressant notering i sammanhanget är att Boris Jonson ”tar fullt ansvar” för det så kallade partygate. Fast det verkar mest vara en läpparnas bekännelse, han vägrar nämligen hårdnackat att avgå.
Däremot har han ånyo bett sina undersåtar, folket och parlamentet, om förlåtelse.

Det finns givetvis en anledning att jag formulerar mig på det sättet. Den enda rimliga slutsatsen som går att dra av hans beteende är nämligen att alla är underordnade honom. Karln är behäftad med den bland makthavare så vanliga personlighetsstörningen att de är lite förmer än alla andra.

Sålunda kan han nådigt erkänna att han visserligen gjorde fel. Men absolut inte så fel att han måste ta konsekvenserna av det.

I Boris Jonsons fall beror detta säkerligen på att egot är inte så litet uppblåst. Men det går också att spåra en hel del av problematiken till den parlamentariska demokratins grundprincip om ”allmänna och fria val”.
Dessa tenderar nämligen att plocka fram de sämsta bland vissa människors tävlingsinstinkter.

Resultatet blir då helt enkel att den mest skrupulösa av dem alla vinner. För att vinna massornas gunst behöver det finnas en närmast total frånvaro av det som kan kallas moral och hederliga principer.
Då förstår man bättre varför Boris Jonson och hans kabinett kan införa drakoniska karantänsregler för folket på förmiddagen och supa skallen av sig i trädgården på 10 Downing Street på eftermiddagen.

Detsamma gäller givetvis vilka makthavare som helst. Frågan vad de kommer undan med har mer att göra med hur långt de vågar gå.

Vi kan till exempel notera att Barack Obama, före detta president i USA, är den av Nobels fredspristagare som har haft ihjäl flest människor med hjälp av drönare.
Han kom undan med det mesta eftersom han var den förste afroamerikanska presidenten och som sådan god av rent principiella skäl.

Donald Trump var på samma sätt ond av rent principiella skäl. Han ville nämligen att USA inte nödvändigtvis skulle leka världspolis. Dessutom tilltalade han USA:s förhatliga medelklass. Det vill säga folk som mest vill sköta sig självt och vara hederliga i största allmänhet.
Det begriper vem som helst att det inte fungerar.

I Sverige har vi givetvis också skrupulösa makthavare. De mest moraliskt förtappade av dem alla är givetvis Socialdemonkraterna.

Om det inte var för att deras maktinnehav formligen lakar ut landet skulle jag kunna skratta åt dem.
Deras problem är självklart att de fortfarande ser sig som ett ”arbetarparti”. När man tittar på vilka som företräder dem skådas dock bara en hoper oroliga medelklassoppurtunister.
De skäms för sin bakgrund och har ingen aning om vart de är på väg.

Det är nästan så man längtar efter en självsäker överklasslyngel som Boris Jonson. Han är åtminstone inte ett endaste dugg nervös utan kör obekymrat sitt eget lopp.

En sak som är ytterligt bekymmersam i dagens Sverige är avsaknaden av långsiktighet. Opinionerna svänger blixtsnabbt i takt med omvärldsläget.
I Sverige har politikerna just kommit undan med att sparka in oss i Nato (och då längtar man efter ett rejält partygate istället).

Ett avgörande skäl till att de lyckats med det är faktiskt att de underlåtit att bedriva någon som helst vettig försvarspolitik.
Och då går det som det går när haspen inte är på, och folket är nervöst efter påstådda dödsmördarpandemier.

Men det finns en sak som svenska politiker inte vill göra, nämligen ta ett personligt ansvar för att de gjort fel. Att de skulle avgå finns givetvis inte på kartan. Så tillvida är de ungefär som Boris Jonson i England.

Vi behöver alltså en nyordning. Vi behöver politiker som lyder folket, inte tvärtom!