Godhetssignalering

Jag har förstått att det signaleras en hel del inom politiken.

Den lägsta och mest avskyvärda formen är den s.k. ”godhetssignaleringen”, vilket vissa partier ägnar en stor del av sin vakna tid åt.
Mycket ofta är signaleringen rent skrattretande. Ett av de mer framträdande exemplen på detta är när Centerpartiet, av vissa omnämnt som Cekten, belönade ett kommunalråd i Varberg med titeln ”årets centerkvinna”.

Det riskerar dock att glida över och bli lite farligare när politiker ger sig in och subventionerar saker och ting. Eller, som de säger, tycker att det ska vara ”gratis”. I Halland diskuterar man nu fri tillgång på sanitetsbindor, i fordom har elcyklar till medelklassen delvis betalats med skatten. I det sistnämnda fallet kan man tänka att det blev en del sköna slantar över till bensin för sportlovsresan med bilen till fjällen.

Ren kapitalförstöring och stort risktagande är det fråga om när fullt fungerande kärnkraftverk läggs ner och frågor om slutförvar av de små mängder kärnavfall vi har förhalas.
Man kan rentav diskutera om dylika stolleprov inte ska betraktas som rent kriminella. Vad vi alla säkert kan vara överens om är att det går som det går när miljötalibaner utan markkontakt tillåts inneha maktpositioner.

Att med höga skatter söka tvinga folk att ändra på sina beteenden träffar alla redan nämnda kategorier. Det är på samma gång skrattretande, farligt och ett onödigt risktagande för en förment god sak. Plastpåseskatten är ett utmärkt exempel på det. Att just den skulle haft någon större inverkan på våra av plast förorenade världshav kan ingen människa vid sina sunda vätskor någonsin tänka sig.
Men politikerna och deras förmenta kärnväljare är säkert nöjda och glada. Vilket tycks vara huvudsaken med godhetssignaleringen, inte att åstadkomma positiva resultat varken för samhället som sådant eller individens frihet och självbestämmande.

Som klassisk liberal politiker är det en utmaning att godhetssignalera av flera skäl. För det första går det en emot att hålla på och tjafsa om saker, vårat mål är nämligen att på aggressivast möjliga sätt lämna människor ifred. Det passar sig med andra ord dåligt att tala om för dem hur de ska göra eller inte göra.
Jag har för övrigt ingen aning om vad folk vill ha ut av sina liv och tänker mig inte göra något omak med att ta reda på det.

Rent parentetiskt kan jag konstatera att en sådan syn på sakernas tillstånd givetvis innebär att det (rent teoretiskt åtminstone) kan uppstå områden som är riktigt ärkesocialistiska och hyperklimatvänliga där alla har gratis dambindor, alla plastprodukter är förbjudna och elen tar slut när det inte blåser. Möjligen står det en minaret i varje gathörn därstädes.
Så länge jag slipper bo där eller behöver lida av det bryr jag mig föga.

Ett annat skäl till att avstå godhetssignalering är givetvis att ingen har något särskilt att göra med mitt liv så länge jag inte skadar andra. Klassiska liberaler är också oftast trygga i sig själva. Vi har inget speciellt intresse av att förhäva oss. Dessutom anser vi rent allmänt att politiska beslut är allvarliga saker som inte ska fattas på lösa boliner för att ”man känner saker”.
Alla politiska beslut är i princip övergrepp mot individens fria vilja, sådant tar åtminstone jag inte lättvindigt på.

Att helt avstå godhetssignalering såhär i valtider vore emellertid politiskt självmord med tanke på behovet av att slå in en kil i den vänsternormativa hegemoni som vi tvingas förslösa våra liv i nu.

Sålunda kan jag meddela att något RUT-avdrag för min flyttstädning blir det inte fråga om. Jag försökte köra en ”Magda”¹, men där tog det stopp hos firman jag anlitade.
Jag tycks, till skillnad från andra politiker, ha en närmast magisk förmåga att anlita hederligt folk att utföra mitt skitgöra. Men att medborgare som betalar skatt ska vara med och subventionera kalaset tycker jag är att gå för långt. Någon måtta får det vara på galenskaperna.
Men i och med det får det vara slut med godhetssignalerandet för min del. Från och med nu blir jag som vanligt en SGG, Sur Gammal Gubbjävel!

1. En ”Magda” är slang för att anlita arbetskraft som befinner sig illegalt i Sverige, namngett efter att landets nuvarande ”statsminister” gjorde precis så när hon flyttade till sin tjänstebostad.