Gangsterestetik

Den ”svenska” medelklassen har svårt att förhålla sig till de påstått utsatta områdenas gangsterestetik.

Orsaken härtill är väldigt enkel. Man vet inte riktigt hur man ska vända kappan. Med vinden eller mot vinden?

Det är resultatet efter en livstids indoktrinering i det rådande vänsternarrativet att brutal kriminalitet är resultatet av strukturell orättvisa och total utsatthet istället för egna val. Å andra sidan begriper även den mest inbitna vänsterist att gossarna från orten inte är helt oskyldiga, åtminstone begriper man det rent intellektuellt.

Som bekant har dock vänsterister mycket svårt, det är rentav omöjligt för dem, att förlita sig enbart på logiska slutledningar som är följden av intellektuella resonemang.
För en stor del av svenskarna är det så att känslor är viktigare än något annat. Även om alla givna faktum ger vid handen att folk har sig själv att skylla vill man helt enkelt inte känna att det ska vara så.

Det uppstår en diskrepans mellan vad som är sant och hur man vill uppleva verkligheten. För alla människor innebär det en mental påfrestning som man kan välja att hantera på olika sätt.
Vissa väljer den enkla vägen och förlitar sig på det faktum att man inte befinner sig i ett psykotisk tillstånd. Andra, det vill säga vänsteristerna , tror inte sina ögon och väljer att långsamt förlora verklighetskontakten.

Problemet med att förlora verklighetskontakten är flerfaldigt.
För det första blir lösningarna, om man nu har några sådana, allt annat än optimala. För det andra tvingas man rationalisera och försköna för att hantera en allt mer brutaliserad omvärld. Det sistnämnda innebär tyvärr att ytterligare en bit av markkontakten förloras. Man befinner sig i en ond spiral utan synbarligt slut.

Den senaste händelsen och eftermälet till denna, dödsskjutningen i Hammarby sjöstad, är ett utmärkt exempel på detta.

En ung gosse med vad jag förstår kriminell bakgrund, fast vid tiden för skjutningen uppburen artist, skjuts kallblodigt ihjäl. Stort rabalder utbryter, delvis verkar det bero på hans ljusa hudkostym. Delvis på grund av att skjutningen gjordes i medelklassreservatet Hammarby sjöstad. Att han var firad artist hjälpte väl också till.

Bland annat har reportrar i kvällspressen menat att han var en trevlig gosse när de intervjuat honom. Föräldrar från Hammarby sjöstad har lovat att nattvandra i annorlunda socialt utsatta områden.
Expressen har intervjuat en annan smågangster och musiker som var med när de dödande skotten föll. Det är här det skär sig på riktigt.

För det första var väl smågangstern och musikern, enligt vad han själv uttalar i Expressen, på väg därifrån när skotten föll eftersom de sprang åt olika håll när fara hotade. Från början har de rökt på i ett cykelförråd, vanlig missbruksmisär med andra ord.
I artikeln, där han avbildas ståendes med svårmodig blick i en kulvert under det att han tar på sig vad jag tolkar som en skottsäker väst, uttalar han följande djuphet: ”Låt oss äta varandra tills vi är slut”.

Han är nämligen övertygad om att ”ingenting kan stoppa dödandet”.

Personen ifråga har ett antal veckor tidigare släppts från fängsligt förvar. Han avtjänade tid för grovt vapenbrott. I fängelset har han tydligen sysselsatt sig med att skapa ”musik”, eller vad dessa personer anser vara ”musik”.
Utan att vara närmare bekant med hans produktion kan jag gissa att det är samma enahanda trivialiteter som resten av hans skrå rapar ur sig. Samma våldsförhärligande, påstått socialrealistiska, och misogyna pekoraler som eljest.

För den som är osäker på betydelsen av ”pekoral” ber jag få hänvisa till poeten Bertil Petterssons definition; ”…uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna…”

Det intressanta med smågangstern och musikern som intervjuas i Expressen är att han verkar sakna de spärrar som utmärker en stabil individ.

Å ena sidan håller han med om att mammor, pappor och samhälle mår dåligt av dödandet. Å andra sidan tycker han ”att folk måste bort”.
Några handlingsalternativ har han inte eftersom; ”Jag kan inget annat. Om jag har problem så löser jag det med våld. Det finns ingen annan lösning”.

Givetvis är en individ med en sådan syn på sakernas tillstånd oemottaglig för några som helst interventiontsförsök från samhällets sida. Framtidsutsikterna synes dystra och det enda man kan hoppas på är att han inte hinner ställa till för mycket elände under resten av sin levnad, rent statistiskt sett lär nog den inte bli särskilt lång.

Vad kan man då göra istället för ett trosfuktarreportage i Expressen?

Alternativet att den i Expressen intervjuade gangstern klipper sig och skaffar sig ett hederligt jobb kan vi nog helt utesluta.  Om man i kvällspressen yttrar så högstämda fraser som”Låt oss äta varandra tills vi är slut” och annars röker på i cykelförråd är man nog inte helt ämnad åt ett vanligt svennsonliv.

Kanske kan reklamkanalerna ta sitt ansvar och iordningställa en så kallad dokumentärsåpa inspelad på en lämplig söderhavsö? Samla ihop dem, flyg ner dem och utrusta dem med handeldvapen och obegränsade mängder ammunition. Sisten som står upp får en enkelbiljett till lämpligt land i främre Orienten och något litet invalidpension.

Ett annat förslag är att lämplig rehabiliteringskompetens upphandlas i exempelvis Rysslands fångvårdssystem, eller så repatrierar vi dem utan snack.
Snyftreportage i kvällspressen behöver vi definitivt inte. Någon gangsterestetik vill vi inte veta av!