Gängproblematiken

Det är ett föga förvånande faktum att Susanne Nyström på DN:s ledarredaktion har lösningen på gängproblematiken.

I DN skriver hon följande: ”Det räcker inte att bura in unga som har gjort sig skyldiga till allvarliga brott. Om återväxten till gängen ska strypas måste det byggas lägenheter i villaförorter, skapas gräddfiler till bup och satsas multum på skolor i utsatta områden.”

Man förstår att det är allvar eftersom Susanne Nyström konstaterar att det inte duger att ”killgissa” då situationen i grund och botten handlar om ”något så ålderdomligt som moral – eller snarare brist på den.”
Hon har läst en rapport skriven av en tvättäkta kriminolog som helt vetenskapligt konstaterat det som förut var en ren så kallad killgissning, nämligen att folk begår brott när de känner att de är rätt och rimligt. ”Moraliskt försvarbart om man så vill.”

För dig och mig är konstaterandet sannolikt helt och hållet okontroversiellt. Åtminstone har nog de flesta av oss kunnat dra den slutsatsen helt intuitivt utan en endaste examen varken i kriminologi, sociologi eller psykologi.
Men på DN:s ledarredaktion jobbar inte precis ett tvärsnitt representativt för Sveriges befolkning. För dem, eller åtminstone Susanne Nyström, är konstaterandet så att säga cutting edge av den moderna samhällsvetenskapen.

Det är helt klart intressant att såren av samhällsutvecklingen under 2000-talet nu är så djupa och infekterade att till och med DN:s ledarredaktion erkänner öppet och oförbehållslöst att problemet existerar och pekar med hela handen mot dess kärna.
Det är helt uppenbart psykiskt sjuka personer i våra utsatta områden som är svårigheten. En besvärlig omständighet i sammanhanget, omöjlig att bortförklara för vänstern, är att andelen utrikesfödda unga vuxna är högre än den är i respektive kommun där det utsatta området ligger.
Vore det inte för att Susanne Nyström jobbade på DN:s ledarredaktion, som hålls för att vara ett bålverk mot trams och dumheter, skulle man kunna tro att hon var rasist!

Lösningarna som då bland annat består i att bygga lägenheter anses också ligga i absolut framkant på det som samhällsvetenskapernas främsta hjärnor kan producera. I Sverige är det emellertid en gammal och erkänd metodik för att komma tillrätta med bråkmakare och allmänt stök.
Exempelvis praktiserade förr om åren kommunala grundskolor så kallade ”kuddflickor” som placerades mellan bråkiga pojkar för att lugna ner aggressionerna i klassrummet. Samma princip gäller när det ska byggas hyreskaserner i våra villaområden.

Metoden anses sannolikt ha två fördelar. För det första sprider man ut problemen över kommunerna, och för det andra anses de höggradigt trilskande och integrationsresistenta få lämpliga förebilder att sträva efter.
Villaägarna har inte mycket att säga till om i saken. De får istället se fram mot omfattande stök och bråk, minskande värden på sitt livs investering och försäkringspremier som rakar i höjden.

Att skapa ”gräddfiler till bup” lär bli (som det heter på politikerspråk) en intressant utmaning. Jag läser på hemsidan till Riksförbundet Attention om de massiva köerna som finns redan nu.
Det föreligger betydande pedagogiska svårigheter med att förklara varför i hela friden kriminaldårar, eller blivande kriminaldårar, från orten ska ha gräddfiler när barn till skötsamma medborgare lämnas mer eller mindre obehandlade.

Slutligen ska det ”satsas multum på skolor i utsatta områden”. Det är en mycket vanligt förekommande besvärjelse som de intellektuella avvikare kallade socialliberaler gillar att mumla.
Den svenska skolan är det trollspö som man drömmer om att svänga ovanför en alltmer heterogen befolkning, under det att magiska formler uttalas, i akt och mening att återskapa folkhemmet som sedan länge gått förlorat.

Skolans möjligheter till att homogenisera befolkningen är tyvärr betydligt överdriven.
Att skolan har fungerat en gång i tiden berodde nämligen på att befolkningen var relativt mycket mer homogen än vad den är nu. Alla var så att säga överens om den minsta gemensamma nämnaren, skolan behövde inte ha något direkt fostrande uppdrag eftersom alla var överens om det grundläggande samhällskontraktet.
Det hjälper inte att kasta pengar på ett problem, särskilt inte om den avgörande svårigheten helt enkelt är att människor varken vill eller kan integreras.

Susanne Nyström skriver att: ”Du vill inte ha åtgärderna som får gängen att sluta växa”.
Det stämmer bra, jag vill utradera gängen från Sveriges yta. Priset anser jag vara oväsentligt. Jag är beredd att ta till alla medel som är tillgängliga och i första hand önskar jag att höga vederbörande sätter hårt mot hårt och kräver rättning i ledet av de som missköter sig. Antingen anpassar man sig eller så får de dra någonstans där de bättre kommer till sin rätt.
Det är inte mitt och mina medmänniskors fel att de vägrar sköta sig!