Frihet!

Jag har i artikelserien Motståndarna till Frihet konstaterat att de partier som nu har platser i riksdagen är motståndare till frihet hela bunten.
Så långt har det gått att jag på stående fot också vill råda andra människor att säga stopp och belägg. Vi som ivrar för frihet måste sätta ner foten nu!

Låt oss börja med att konstatera hur avskyvärt fult det anses vara att tillhöra den så kallade extremhögern. Detta beror mer än något annat på att vi är en grupp som inte går med på det rådande narrativet, berättelsen, om hur demokrati fungerar.

I min värld är människor jämlikar som har förstånd att fatta livsavgörande beslut själva. I min värld vill jag omge mig med kulturella likar som inte avviker i allt för stor mån från det som jag anser normalt.
I vänsterns värld betraktas detta synsätt som gravt avvikande, rentav perverst. Varför det är på det sättet är svårt att begripa. Möjligen beror det på att vänstern saknar förmåga att inse vilka kulturella skillnader det finns mellan människor.

I min värld är inte solidaritet något staten kommenderar fram genom tvång och påtvingar alla. Vem, vad eller vilka jag känner solidaritet för bestämmer jag själv utifrån högst personliga, oftast djupt känslomässiga, motiv.
Om jag vill hjälpa mina medmänniskor, både här och annorstädes, vill jag bestämma det själv. Därför är jag motståndare till statlig u-hjälp i alla dess former.

Jag är i princip för migration. Precis som jag är emot en helt okontrollerad massinvandring.
Sverige skördar just nu frukterna av det senare i form av massiva integrationsproblem. Politiker, tjänstehen och förståsigpåare av alla slag och sorter lägger pannorna i djupa veck och försöker förstå problemet.
De som inte helt lätt låter sig integreras skrattar nog bara. Jag kan förstå dem. Det är nämligen bättre att leva i relativ rikedom här i Sverige än i skitländerna de kommer ifrån.

Vänstern får givetvis skrämselhicka av mitt resonemang. De lever nämligen i föreställningsvärlden som dikterar att vi i industriellt utvecklade och relativt välmående demokratier har en sorts skuld att betala tillbaka till människor som flyr påvra levnadsförhållanden.
En sorts arvsynd helt enkelt.
Är det inte arvsynden så ska vi ändå agera världssamvete, alternativt förbarma oss över människor som flyr, på grund av att exempelvis USA bestämt sig för att lägga sig i andras affärer.
Jag har otroligt svårt att förstå att vi i Sverige ska lida för andras krigsgalenskap.

Sjukvården är ett exempel på en verksamhet som fungerar suboptimalt i Sverige. Lösningen för de flesta verkar huvudsakligen vara att centralisera eländet.
Jag frågar mig då om ytterligare lager av byråkrati kommer vara lösningen. Det är nämligen byråkratin och den politiska styrningen som är problemet redan nu.
Mig veterligen är det inte politikerna och byråkraterna som kämpar med att hålla folk vid liv på våra intensivvårdsavdelningar, för övrigt ligger vi i botten på europalistan när det gäller antalet platser, det är sjukvårdspersonalen som står och sliter på golvet.
Blir dessa fler, piggare och bättre med statlig styrning?

Vi skall ständigt ifrågasätta vad skattepengar är bra för. Vad är för magiska saker som inträffar när vi under hot om våld tvingas betala pengar till staten?
Vänstern anser tydligen att slantarna blir lite finare och bättre då. Lite heliga, kanske?
Jag tycker snarare att de förslösas på onyttigheter. Saker som jag inte gått med på att de ska användas till.
Vad är det som gör pengar som fördelas av SIDA bättre än dem jag skänker till ett frivilligt missionsarbete med sjukstuga i en afrikansk storstad?
Varför ska en god del av mina surt förvärvade slantar till Halmstad Kommun gå till att underhålla en flygplats som annars skulle gå omkull?
Inte heller är jag särskilt intresserad av att mina pengar till Region Halland används till kulturarrangemang rörande Japansk rep-bondage. Eller att försvarsmakten budgeterar för Pride-parader.

Jag bara förutsätts gilla läget. Jag förutsätts vara solidarisk. Jag förutsätts en massa saker jag inte kan stå för, som jag inte tror på och som jag inte vill ha att göra med.
Jag förutsätts att vara ofri och inte begripa mitt eget bästa.

Det är det jag inte vill gå med på. Det är den första och främsta orsaken till att jag vill föra min och alla andras, som håller med mig, talan i riksdagen.