Fred i vår tid

Många satte nog morgonkaffet i halsen när det visade sig att Putte gav blanka fasen i att helga begreppet ”fred i vår tid”.

Man kan i viss mån undra varför de gjorde det. Jag kan inte minnas något år under min levnad då det inte pågått någon väpnat konflikt någonstans på jorden.
Samtidigt kan jag givetvis också förstå varför folk blir upprörda. Av historiska skäl anser de flesta att angreppskrig mellan europeiska länder är en dålig lösning.

Givetvis har Putte ett argument som han anser biter bra mot en sådan invändning. Han menar att Ukraina inte är ett eget land på riktigt. Utan snarare en naturlig del av moder Ryssland.
Min invändning mot just det synsättet är att Putte mycket noggrant betonat att Ryssland innehar kärnvapen och att andra länders intervention i konflikten kommer leda till rent katastrofala konsekvenser.

Varför drar han till med den storsläggan om han bedömer att det kommer bli en promenad i parken?

Självklart kan jag förstå att andra forna ryska kolonier blir oroliga av den uppkomna situationen. De som är med i NATO kanske drar en lättnadens suck? Eller så uppdaterar de febrilt sina planer för att hantera termonukleära anfall!

Som många förstå-sig-påare påpekat omkullkastar Puttes militära angrepp den så kallade säkerhetsordningen som rått i Europa sedan andra världskrigets avslut och kalla kriget som slutligen tvingade Sovjetunionen upp på historiens skräphög.
På den tiden var Putte en stigande stjärna inom den politiska säkerhetstjänsten KGB. Han har aldrig accepterat sakernas tillstånd och det är ett av perspektiven man måste hålla i minnet.

Ett annat perspektiv är ryssarnas vana att hantera saker på ett ur deras synpunkt realpolitiskt sätt. Den som är starkast och tuffast bestämmer helt enkelt vad som ska hända och ske.
Det passar illa för syltryggar till europeiska ledare som söker samförstånd och kompromisser. Man kan tycka att det borde lärt sig något av att hantera Polen och Ungern inom EU-”samarbetet”. Så har dock inte varit fallet.

Dessutom är Putte en svårt listig typ. Han har knutit gamla europeiska politiker till sig genom välavlönade poster i olika företag och lyckats hålla sig kvar och utöka sin kleptokratiska makt genom alla år.
Under tiden har den ”liberala” demokratin rullat på i Västeuropa. Påstått geniala ledare har kommit och gått, likaså deras folkliga mandat och majoriteter. Man har varit upptagen med det vanliga slavgörat att betona genus, allas lika värde, solidaritet med allsköns folk som inte särskilt tillför samhället något nyttigt och att haverera en säker och stabil energiförsörjning av egen kraft.

Det sistnämnda är särskilt viktigt att betona nu när man inför ”kraftiga” sanktioner genom att stoppa Nordstream 2-projektet. Man får väl antaga att Europas samlade miljöphascister tänker sig gå man (eller heter det hen?) ur huse för att blåsa igång vindkraftverken av helt egen kraft, så att det blir någon ordning på energibörserna!
Sverige kan ju inte för evinnerliga tider subventionera elskatter med skattemedel!

Någon särskild hjälp från USA är nog under överskådlig tid svår att påräkna. Trots att landet har ganska unika erfarenheter från krig. Bland annat kan man konstatera att ”fredspristagaren” Obama innehar ett synnerligt svårslaget rekord för den kategorin av nobelpristagare. Han är den av dem som utan tvekan varit delaktig i flest fall av oskyldiga barn dödade med hjälp av drönare.

Den nuvarande stjärnan på posten, Biden, är inte precis någon tillgång han heller. Om man nu inte räknar helikoptrar till Talibanerna att kasta ut folk från som ett plus.

Givetvis är Puttes angrepp på Ukraina en modern tragedi. De största förlorarna är som vanligt civilbefolkningen och föräldrar som får begrava sina barn.

Putte bryr sig nog inte i särskild utsträckning om deras lidande. Jag tror inte heller att europeiska ”ledare” ligger särskilt sömnlösa över den saken.
Möjligen kan de i vargtimmen drabbas av lite ångest hur de ska förklara saken för sina väljare. Det är inte precis så att dessa tankens giganter, om de får säga det själva, varit helt okunniga om Puttes ambitioner.

Om vi ska lära oss något av historien, äntligen, så bör den enda rimliga slutsatsen vara att ryssen endast böjer sig för våld. Alternativt inför insikten att han kommer åka på så ordentligt med däng att det inte är värt att försöka sig på några dumheter.
Ronald Reagan förstod sig på detta och rustade dåvarande Sovjetunionen sönder och samman. Vi får hoppas att dagens och morgondagens fissillar inom den europeiska politiken kommer till samma slutsats!